Påskro
Jag vet inte vad det är med högtider som gör att jag numer har svårt för dem. Men efter min far och min farmors bortgång så gör de mig svag. Det är som om de lämnar mig vidöppen för att ta emot. Känslospel. Även den just gångna påsken som vi inte har firat på länge har påverkat mig. På påskdagen går jag ner med två ljus och blommor till minneslunden. Kvällen är nästan somrig i sin känsla så när jag tänt de två ljusen sätter jag mig en stund. Det känns som som om jag är ensam på hela kyrkogården. Jag försöker få lugnet som råder i kontexten att slå rot i mig, att få den att blomma ut i mitt sinne. Jag tänker på påskfirandet som liten. Hur pappa gömde påskägg i skogen i stugan. Godis och backar med läsk av olika sorter. Tänker på farmor som smyckade hemmet i päskris med kulörta fjädrar och hur hon även sedan jag blivit vuxen alltid plockade fram de där päskkärringarna jag gjorde på påskpysslet i lågstadiet. Flörtkulor och papp. Det får mig att le där jag sitter. En vila i det som varit istället för tankar på det som komma skall. Även om jag gissar att jag till viss del efterkonstruerar det gångna så fungerar det ändå lugnande. Redigerad realitet kontra spekulationer om framtiden. För första gången så hittar jag ro i påsken där jag sitter. Ro i nuet. Ro i sinnet.