Småfull och rätt lycklig!

Sommarens sista dag. Sensommarens sista suck. Den 31:a augusti. Natten som gått har jag vänt och vridit mig. Tankarna varit för många. Jag har funderat på vad det är som jag sagt eller gjort. I huvudet går jag igenom det jag skrivit under sommaren. Gång på gång. En konsekvent ström. En låg profil och ett fåtal ord. En tyst sommar. Trots det är känslan av att något finns där ändå påtaglig. Att det funnits något där bland det fåtal bokstäver jag levererat. Trots en låg profil har jag ändå på något sätt svärtat ner det jag håller så högt. En vänskap. Vår vänskap. Två månader. En tystnad jag aldrig erfarit tidigare. En tystnad jag framkallat genom närvaro. Smärtsam. Jag känner mig värdelös. Som den sämsta av vänner i världshistorien. Helt igenom menlös och grå. Jag sitter i parken nära den plats vi en gång satt en sommarafton. Filtar, smörrebröd och vin. En annan tid. Ett annat universum. En sanslöst vacker tid. Sedan dess har jag förstört så oerhört mycket. Min superkraft. Bara genom att knappt närvara har jag drivit henne mot en annan horisont. Tystnadens. Frånvarons. En trött geting sätter sig på mitt knä. Istället för att jaga bort låter jag den sitta där. Slö. Kraftlös. Det känns som att vi delar något. Getingen och jag. I vanliga fall hade jag uppstressat jagat bort den. Men jag låter den sitta där. På något sätt vet jag att den inte kommer att sticka mig. Vi är bröder. Vi är båda någon annanstans. Någon annanstans än där vi önskar vi vore. Så jag låter honom vara.