Sommarens slut
Drygt en vecka avverkad på jobb. Semestern i imperfekt. Jag känner mig trött. Slut. Sluter jag ögonen kan jag ändå känna känslan som jag hade på öarna. Om än långt borta. Om än knappt greppbar så finns den där ändå någonstans. Känslan av paus. Vila. Hur nattsömnen var obruten trots obekväma sängar och hörljudda cikador. Pulsänkning på en balkong i nedåtgående sol. Ända sedan jag kom hem har jag önskat att sommaren skulle ta slut. Jag har tänkt på hur något som har varit så välkommet plötsligt antar en helt annan skepnad. Som om det ändrat personlighet över en natt. Sommarbilder på sociala forum. Stränder och sommarstugor. Drinkar och resor. Bilder som framkallat andra bilder. Tankar och funderingar. En höst som plötsligt känts så oerhört välkommen. En lokal festival som spär på allt det där. Sommarens sista stora prövning. Konserter, Månniskor. Jag tvingar mig själv ut för att se en konsert men jag är inte där. Bakom solglasögon söker jag skydd. Jag vågar inte se mig om. Vågar inte plötsligt lokalisera dem där i folkmängden. En gemensam bekant refererar till honom som hennes kille. Samtidigt som om det är det mest självklara så hugger det åndå till i hjärtat. Som att någon sakta trycker in en i det allra vackraste. Millimeter för millimeter. Utrarapid. Smärta så tydlig men ändå imaginär. Konstigt det där. Ja plötsligt vill jag bara att sommaren ska ta slut. Vill att den ska vara till ända.