Ett år
Solen står lågt och faller in bakom mig. Fortfarande för tidigt på året för att den ska värma men jag är glad för ljuset. Tändstickslågan fladdrar till i den knappa vinden när jag ska till och tända minnesljuset. Det är fredag och exakt ett år sedan min farmor gick bort. Ett år. Jag placerar varsamt ljuset under en av kuporna i minneslunden på gamla kyrkogården i Malmö och sätter mig sedan ner på en av bänkarna och reflekterar. Tänker på den där dagen för ett år sedan. Hur jag redan när jag såg min farbrors mobilnummer i displayen visste. Hur jag redan där insåg att hon inte längre fanns förutom i minnen och i det som varit. Sorgen som var så tydlig i min farbrors spruckna röst. Ett år! Några veckor tidigare hade jag varit och firat hennes födelsedag och någon månad innan det firat julen med henne. Den som skulle visa sig bli den sista. Jag tänker på året som gått. Min återkommande paus i Grekland, min far, tre begravningar, resan till Berlin för att hitta syre men som blev något annat, tankar på henne och hennes nye pojkvän och självkritiken som följt i dess kölvatten, flykten från julen i ett pyntat Prag, allt det där strömmar genom mig. Bilder från ett år olikt alla andra. Ett år målat i svart. Ett år så oerhört svårhanterat. Men jag tänker också på min farmor och den tacksamhet jag känner för allt hon gjorde. För allt som hon betydde. En tår rullar sakta ned för min kind när jag känner värmen som just det framkallar. Även om det är ett tag till våren anländer så finner jag mig där i ljuset av den nedåtgående solen, i ljuset av tacksamhet och värme. Och just där bleknar det svarta.