Tolken
Känslan av att jag återigen förstört något som jag håller så nära mitt hjärta är ännu en gång påtaglig. Att jag bara genom att vara jag raserar saker som betyder något. The mess I make. Jag blir så oerhört arg på mig själv. En man som i stunder automatiskt reagerar rakt efter känsla. Reflexmässigt. Som inte lämnar tid för eftertanke. Tolken. Det är med en monumental besvikelse jag ser på mig själv i spegeln och tänker på efterskalv av beteende. Mitt. Stunden blandas med tankar på en stundande vår och sommar. Funderingar på vilken väg den kommer att gå. Denna spirande årstid. Vad som väntar där bakom nästa krön, bland snåriga stigar och otrampad mark. En kartlös förvirring. Jag tänker också på tid som gått. Möten krönta i energi. Skratt och glädje. Ord som genererar värme. Poesi i sin renaste form. Allt samlas där i en punkt, i en singularitet. Som om all världens tankar kring mörkt och ljust är koncentrerade på en så liten yta. Ett plan. Inga och alla dimensioner samtidigt. Alla tings början och alla tings slut. Allt just där i spegeln.