Greppbar
Jag sitter på samma café på Köpenhamns flygplats som jag gjorde för ungefär ett år sedan. Då väntade Berlin. Resan där allt blev bekräftat. Trots att jag anat det ett tag kom bekräftelsen just där, just den dagen, en sen kväll på ett hotellrum vid Hackescher Markt. Jag Berlin, hon Stockholm och han ett faktum. Tydliga bilder som jagade mig där i natten. Explicita i ett mörker med den pulserande storstadsnatten där nedanför fönstret. Det är ett år sedan nu och deras kärlek är äldre än så vid detta laget. Äldre än ett år. Ett jubileum de redan celebrerat. Jag tänker på alla gissningar från nyår. När jag stirrade in i spåkulan för året som skulle komma. Hur jag såg deras semester tillsammans. Resor. Förälskelse. Hur jag såg musikfestivalen och allt det där andra. Hur jag tänkte att det skulle bli året de flyttade ihop. Och när jag sitter där med en halvdrucken Tuborg Classic är det just den tanken som fastnar. Att de kanske flyttat ihop vid detta laget. Att hon sålt lägenheten för att hitta det som är deras. Nystarten. Deras värld i nytt ljus.
Jag tror att jag läst det där meddelandet hundratalet gånger nu och orden gör fortfarande lika ont i mig. De där som förkunnar att vi inte kan ses. Definitiva. Logiska men stenhårda. De gör saknaden efter det som en gång var så oerhört stark. Så påtaglig och naken. Nästan som att tomheten jag känner manifesteras i en enorm orubblig monolit. Som att frånvaron förkroppsligas av blott en tanke. Så jag sitter där och försöker göra hösten greppbar. Hanterbar mitt i allt kaos. Så jag tänker på henne som så många gånger. Bara henne. Och plötsligt känner jag den där värmen. Unik och värdefull. Allt det hon framkallar i en enda singulär tanke. Hon som är så oerhört speciell. Hon som är så fruktansvärt saknad. Saknad där i tystnaden, i tomheten.