Har den äran!
Idag skulle han fyllt 73. Min far. Ingen ålder egentligen men han fick aldrig bli så gammal. Jag fann alltid de där födelsedagarna viktiga, min fars och min farmors. Jag åkte alltid dit med en flaska whisky eller portvin och blommor. Varje år. Förr. Nu tänder jag istället ett ljus för honom på minneslunden. Det andra inom en vecka. För ett par dagar sedan var det på dagen ett år sedan han gick bort. Även då ett ljus. De där vita minnesljusen. Ljus som jag tidigare aldrig haft någon direkt relation till men som nu är ett faktum. Jag sitter på samma bänk som för ett par dagar sedan och tittar på ytterligare en låga. Ett annat ljus men med samma adress. Min fars. Den senaste veckan har jag tänkt mycket på honom. Tänkt på den där dagen. Hur jag direkt när jag såg min farbrors telefonnummer i skärmen på min mobil visste vad det gällde. Hur jag tog första tåget till Lund för att hinna in och hur jag aldrig hann. Just det har i stunder hängts som en tung mantel över mig och sköljt över mig igen under veckan som gått. Tanken att han fick hålla en okänd människas hand de där absolut sista minuterna. Att han inte hade någon av oss där nära under de sista andetagen. Någon av sina söner eller sin bror. Någon av oss som aldrig hann in. Samtidigt känner jag en gränslös tacksamhet till sköterskan som satt hon honom. Som höll hans hand där i det absoluta slutet. Hon som såg till att han inte var ensam. Höstkvällen är vacker och jag ser lågan dansa lite lätt i fonden röda och gula löv. Jag sitter där länge och tänker på honom på hans dag. Han som var min far.
Grattis på födelsedagen pappa, jag älskar dig!
Daniel