Småfull och rätt lycklig!

Jag står  ute på däck och ser hur ön närmar sig. Det är ett par månader sedan nu men bilden är trots det tydlig. Jag ser hur båten förtöjer. Hur den släpper av nya gäster och tar emot gamla. En stund senare lossas förtöjningarna och vi fortsätter mot nästa hamn. Lätta vågor i en förutbestämd riktning. Konstanten är jag. Jag står kvar länge och ser hur ön blev allt mindre. Anblicken framkallar känslor. En rörelse i mig. Den ö där jag sex år tidigare tog beslutet att berätta för henne. Den kommer alltid att vara speciell för mig av den anledningen. Unik. Den kommer alltid att vara förknippad med något extraordinärt. Men kanske kommer jag aldrig kunna åka dit igen. Kanske kommer det att verka oöverstigligt att sätta min fot på betongkajen. Idag kan jag inget annat att ångra det där beslutet. Jag har tänkt en hel del på det den senaste veckan. I skenet av den gångna sommaren och det ”före” och ”efter” som blivit så tydligt. En ”sliding-doors”-tanke. Om jag bara inte tagit det där beslutet. Om jag bara inte! Jag skulle stått kvar där på stranden och sett dörren stängas igen, istället för att gå igenom. En annan existens. Parallell verklighet. En värld i vilken allt varit annorlunda. En värld med spontanitet och musiktips. En okomplicerad vänskap oberörd av gångna år. En värld i vilken hon visste vad hon skulle skriva. I vilken hon inte kände att hon behövde tänka efter innan hon svarade. Ett par ord utan egentlig tanke en fredagseftermiddag. En hälsning. Det är en av de saker som jag finner svårast. Att jag tagit oss till en plats där hon inte känner att orden är naturliga. Jag borde lämnat den där dörren ogenomgången. Jag borde aldrig tagit de där stegen igenom.

Samtidigt kan vi inte ändra historien. Inte göra saker ogjorda trots att det finns så många beslut som aldrig borde ha tagit. Ord som borde lämnats oskrivna. Lämnats osagda. Det finns ingen tidsmaskin, inga maskhål som trotsar tid och rum för att ta en tillbaka och ställa tillrätta. En hemlig tunnel som bjuder på möjligheten att återvända till en verklighet som borde råda. Vi står alltid där nakna med de beslut som vi en gång tagit. Den manteln kan vi inte slänga av oss hur mycket vi än önskar och ber, oavsett hur väldig ångern är.