Tusen dagar
Berlin sent i oktober. Jag sitter och scrollar i listor över hotell på olika bokningssidor. Hackescher markt en mulen höst. Jag jämför och stämmer av flygbolag. Vet egentligen inte om jag borde eller kan åka men funderar. Håller tummarna för vaccinpass och avtagande pandemi. Jag behöver ha den där flygbiljetten uppsatt på kylskåpet även om det bara är en metaforiskt dito i mitt huvud. Ett tydligt mål i hösten som ger riktning och rörelse. Bort från rutiner och muskelminne. Så jag bläddrar mellan bilder av hotellrum och weekendresor som besökare lagt upp. En resväska som placerats på en bäddad säng. En old-fashioned på en bardisk i en smakfullt upplyst bar. Jag ser mig själv där i en fåtölj med en bok. Slow jazz från osynliga högtalare. Omedvetet tar jag med mig det till den efterföljande nattens drömvärld. Bilderna som är tyst paketerade ges fritt spelrum. Jag är där. Plötsligt dyker hon upp där med all sin närvaro och skönhet, och med en man som hon presenterar för mig. Det sista jag kommer ihåg är att hon berättar att de precis förlovat sig. När jag vaknar hör jag fortfarande hennes ord i mitt huvud. Ljudlösa men ändå där. Outtalade men inte konturlösa. Det är så jag vaknar. Jag tänker på att det varit tillsammans ett par år vid nu. Mer än tusen dagar. Tankar ligger och brygger i morgonen och gör mig sällskap på huvudkudden. Kanske är de just förlovade vid detta laget och drömmen jag drömt har varit en sanndröm. Kanske bor de ihop i huset hon flyttade till förra våren. Jag hör regndroppar mot mitt fönster och tänker på alla de upplevelser de delat, i vardag och i andra dagar. Sedan hittar jag andra stunder, tydligare och självupplevda. Oblekta trots tid. Insikten att man inte inser hur viktiga vissa företeelser är innan de gått förlorade klär mitt medvetande. Det vackra i en vänskap, det vackra i stunder, men allt bakom broar jag egenhändigt bränt.