Jagad
Valborg. Den jagar mig fortfarande. Det är som om bilderna envist slagit rot. Borrat sig ner. Gjort sig beständiga. Nästan en vecka senare ekar de fortfarande. Jag ser honom stå bakom henne. Hans armar runt hennes midja. Framför dem sprakar brasan där i de sista timmarna av april. Han viskar något i hennes öra och hon kramar varsamt hans arm. Kärleksfullt, som att ord är överflödiga. Som om de talar sitt eget språk. Ett språk endast de förstår. Kärlekens. Deras kärleks. Jag ser hur de somnar tätt intill varandra. Så tätt att det är omöjligt att avgöra var den ena kroppen slutar och den andra börjar. På morgonen den första maj sover de länge. Kroppar matta av njutning. Kroppar och medvetanden i fas. Det är som att jag här de första orden de säger till varandra. Just där i morgonen den 1:a maj. Ord på deras språk.
Jag inser hur mycket jag saknar den där pausen jag brukar ta på våren. Pausen någon annanstans. En existens i annan stad. I år har ekonomin sagt stopp men någonstans där om några månader väntar sommaren. Grekland. Ett kontextlöst tillstånd. Ett tillstånd då verkligheten är abstrakt. Vardagen bara ett minne. Ett eko. Ett annat universum. Så jag väntar. Härdar ut. Snart så…