Räckhåll
I drömmen jag just vaknat från har jag sprungit på dem. Bilderna på hur de checkat in på samma hotell som jag i Grekland är fortfarande glasklara trots att jag slagit upp mina ögon. Som en kvarvarande hinna över mina pupiller följer de mig i morgonen. I drömmen har jag stannat på mitt hotellrum under vistelsen. Jag har sett dem från balkongen när de spenderat eftermiddagen vid poolen. Jag har sett hur de tagit skydd under en parasoll när solen varit som hetast. Hand i hand med fingrar som tätt flätats. Förälskelsens mönster. Jag har hört dem i rummet bredvid när nattens extas blivit dem övermäktiga och de gett sig fullständigt hän. Timmar som lagts på hög. Jag minns att jag en gång berättade jag för henne om ön som varit platsen för nattens skådespel. Kanske är det just det som lockats fram från mitt undermedvetna och gett bränsle. Ibland tillskapar sig mina drömmar alldeles för mycket plats i mig. Ibland tar de sig alldeles för stora friheter. Drömmarna som stannar kvar.
Sommarens resa ligger inom räckhåll. Jag börjar kunna dess konturer långt där borta. Efterlängtad. Behovet av flykt från vardag och verklighet är stort och det känns som att maskinen går på tomgång. Den hackar och viljan är det enda som genererar någon rörelse. Riktning. Våren har som alltid varit svårnavigerad och svårhanterad. En årstid utan rast och med tankar i överflöd. Men öarna väntar där inom en hanterbar tid. Paus och vila i juli. Trots nattens skavande ö-dröm längtar jag. Längtar med blicken tydligt fäst på vilan och på en vår som är avverkad.