Jag minns
Det är skrammel och stök. Jag försöker stänga bilderna ute med hjälp av en ljudvägg. The Von Bondies, The Nomads, Yeah Yeah Yeahs och The Stooges. Jag
spelar högt. Öronbedövande med öppna fönster. Egentligen vet jag inte vad jag hade gjort utan musik. Antagligen hade jag inte funnits här idag. Insikten slår mig men det är nog så det är. Den finns där alltid. En trogen och förutsättningslös kärlek.
När molnen är nattsvarta sveper den sina kärleksfulla armar runt ens sargade kropp. Den vaggar en i trygghet och för en bort från demoner och mörker. Den är min första och kommer att vara min sista kärlek och förälskelse. Musiken. Så är det bara.
Odiskutabel och ren. Den dömer inte.
Hela helgen har jag sett dem där i sitt nya hus. Ett nytt äventyr. Sett inflyttningsfester och helgfiranden. Precis som med bilderna från femtioårsfesten har jag bara tittat på fotografierna i mäklarannonsen en gång. Precis som då vill jag undvika hans närvaro där. Då, risken för att se dem omfamnade i bakgrunden. Dansandes. Kyssandes. Nu, en annan typ av närvaro. Ett fotografi på en vägg. Ett klädesplagg eller kanske en herrparfym på toaletten. Jag har inte heller läst kommentarer till inläggen. Drar slutsatsen att han finns där i ord. Som en förkunnare av deras kärlek. Och jag försöker minska hans närvaro i mitt huvud. Jag kämpar mot väderkvarnar. Stångas med mig själv. Samtidigt kunde jag verkligen se henne där i annonsbilderna. Såg hur hon gjort det till ett varmt hem för henne och hennes tjejer. Ett hem som bar hennes färger, hennes själ. Jag kände igen mig. Minns de gånger jag var hemma hos henne. Musik, middag och sällskapsspel. But that was then and this is now. Men jag minns allt det där vackra. Jag minns hur det var en gång.