Kanske
Så tycker jag mig se dem igen. Ännu en gång sammanfaller det med en av mina löpturer. Jag passerar ett ställe där man kan fylla på luft i trötta cykeldäck. Precis där jag svänger av ner mot slottet. Som vanligt vet jag inte med säkerhet. En hastig sekvens. Hon lutar sig ner så jag ser aldrig det gränslöst vackra ansiktet. Svart cykel. Blont hår och samma frisyr. Han står med ryggen mot mig. På knä och fyller på luft i hennes framdäck. Skallig. Äldre. Som sagt, jag har ingen aning om det är dem men så fort jag sprungit förbi är det dem jag sett. I alla fall i bilden i mitt huvud. Kanske har de varit ner på Ribersborg i sensommaren. Fångat sommarens sista strålar tillsammans. Kanske är de på väg till gatufesten i en annan del av stan. Den en vän försökt få med mig på några dagar tidigare. Den jag sagt nej till. Skyllt på att jag haft andra planer. En lögn. Kanske är de bara på väg till en sen lördagslunch med vänner. Alternativen är som alltid för många för min hjärna att få grepp om. Skådespelen likaså. Kyssar, smek och solsken. Får mig får hösten gärna komma. Jag välkomnar det avtagande ljuset. Mörkret. Skyddet det ger på gatorna. Allt som plötsligt döljs i kvällen mantel av bristfälligt ljus. Saker jag slipper se. Tryggheten det skänker gatorna. Tankar jag slipper få. Bilder jag slipper se. När jag sedan vaknar på söndagsmorgonen ligger resterna av mötet kvar. Det första jag tänker på är om hon vaknar i hans armar där bara ett par gator bort. Tankarna är nästan kopior av de som cirkulerat en vecka tidigare. Kanske kysser hon honom just i den stunden. Önskar honom en god morgon. Kanske kryper hon kärleksfullt närmare honom just som klockan slår åtta och berättar hur mycket hon älskar honom. Kanske förenas de där i början av september. Kanske.