Valborg
Det är ett välbekant skådespel som spelas upp. Valborg. Jag ser dem vid en brasa vid havet. Han står bakom henne med sina armar varsamt svepta runt henne. Hon lutar sitt huvud mot honom. Inte längre som två skilda individer utan som en enhet. En fullkomlighet. Ett väsen av kärlek, förälskelse och åtrå. Ord är överflödiga. Det vara vet. De känner det. På bilden ser jag en kvinna som hittat hem. Som till slut hittat den plats hon sökt efter under flera år. Den plats jag aldrig var förmögen att erbjuda. Jag ser allt det där på kvällen. Kanske har de samlat några vänner i sitt nya hem några timmar tidigare. Plockmat och en fördrink. Ett vackert sammanhang på den plats de nu gjort till deras. De kompletta känslornas högborg. Jag hör skratten och känner värmen. Jag ser hur sommarplaner skissas upp. Jag ser hur man omfamnar våren, ljuset och värmen som anlänt. Det är deras år. På alla sätt möjliga. Det är märkligt. Trots att det är mer än fem år sedan den där festen och sista gången jag träffade henne i det sammanhang som en gång var så går det inte en dag utan att hon dyker upp i mina tankar. Det går inte en dag då jag inte ser det där leendet för mitt inre. De där ögonen som fick mig fullständigt att tappa fattningen och bli en babblande och osäkert fåntratt. Fem år "going on six". De samlade gångerna är idag oräkneliga till antalet. Matematiken otillräcklig för att greppa omfattningen. Det är märkligt hur vissa saker bara existerar en kort sekund medan andra är beständiga och för evigt. Det är Valborg. Och jag kan nästan känna värmen från lågorna som dansar för dem på kvällen. Eller är det värmen som alstras när de är tillsammans, när det är ett. Oavsett så känner jag värmen. Den fullkomliga värmen.