Vandrande tankar
Tankarna vandrar återigen. Jag tänker på deras sommar, Tänker på allt de upplevt. Resor, konserter och stilla sommarkvällar som krönts av deras ojämförbara kärlek till varandra. Avundsjukan kommer återigen som ett brev på posten. Ful och obekväm. Jag tänker på den minnesbank han bygger. Upplevelser med henne. Kyssar och smek. Magiska kvällar och den fullständiga förälskelsen. Allt det där faller återigen över mig i slutet av augusti. Återigen får han mig att känna mig så fullständigt värdelös och obetydlig. Det där kölvattnet jag så väl känner igen. Allt sammanstrålar med tankarna kring att vara femtio. För en kort sekund försöker jag hitta något i tanken att han kanske redan fyllt sextio, eller börjar närma sig. Men när jag inser att det är en småsint väg att vandra så skakar jag det av mig. För faktumet kvarstår. Han är allt det jag inte är. Han har allt det där jag saknar. Det som väcker hennes lust och förälskelse. Allt det där som väcker hennes vilja att skapa nya minnen tillsammans med honom. Resor, konserter och vackra sommarnätter av lust och förälskelse. Allt det där jag aldrig var kapabel till. Ett faktum om kommer jaga mig så länge jag lever. Till vägens ände. Så jag gör det enda jag kan göra. Jag vårdar jag mina minnen. Bleka och få i jämförelse, men de mest värdefulla jag äger. Jag vårdar och tänker på en tid som en gång var. Vacker och gnistrande. Den som badade i hennes fullständiga ljus.