Solen står lågt och kastar långa skuggor av mig när jag går längs Vltava. Ett par minusgrader och en klarblå himmel. Hade snön varit närvarande hade kontexten varit perfekt för årstiden. Julen är över för denna gång och tacksamt låter jag glöggen i pappmuggen som jag håller i min hand värma mig. December har känts som ett långt motstånd men snart är ännu en avverkad. Någon dag senare befinner jag mig åter hemma. Pausen har varit välkommen men som alltid för kort. Högtiden innebär dock alltid ett par hälsningar. Jag tänker på hälsningen på julafton. Orden är idag sparsamma men ändå. En enkel julhälsning och ett enkelt svar. Kanske bäst så ändå. Ingen föda för bilder. Inget bränsle för tankar. Scenerna har redan varit på tok för många som de alltid är i december. Jag behöver inga fler som betonar deras perfektion. Inga fler strofer som berättar historien om deras skräddarsydda kärlek. Bara en God Jul och en God Jul åter. Det räcker så. Jag behöver inget mer. Jag låter det fylla mig på det unika sätt som hennes ord alltid gör, så som de alltid gjort. Fortfarande berusad av resan känner jag fortfarande ett visst lugn och försöker att stanna där. Håller krampaktigt fast i det. För nyåret väntar som det alltid gör där i mellandagarna. Det sista hindret. Det sista monstret.
Så kom den där pausen till slut, så som jag alltid hoppas att den gör. December, som alltid ett berg att möta. En ständig ström. Ett konstant flöde av tankar och bilder. Scenerna har varit omfattande och oändliga till antalet, precis så som de alltid är. Jag har sett dem på glöggbjudningar och hur de klätt granen i det hem som är deras. Det som alltid kommer vara deras. Jag har hört hur de skrattat samtidigt som de förberett olika inläggningar till sill. Jag har sett dem i soffan tätt ihop uppkrupna under en filt och tittat på julfilmer de gjort till sina. Jag har sett hur hon somnat i hans famn fylld av kärlek och den totala glädjen han framkallar i henne. Jag har sett allt det där och så oändligt mycket mer. Allt i december. Allt där i upploppet mot jul- och nyårshelgen. Trots att helgen inte infinner sig förrän där i månadens absoluta slut så jag jag upplevt den om och om igen. Som en julkalender utan glädjen. Till sist är jag dock på plats. På plats någon annan stans. Som alltid bleknar bilden av honom så fort jag lämnar Malmö bakom mig. The Ghost of Christmas present. Plötsligt suddas han ut samtidigt som konturerna av henne förstärks. Det är samma vackra melodi som återigen spelas upp för mig. Hennes. Återigen ger det den effekt jag önskat och så innerligt hoppats på. Nuet blir otydligt och minnen tar kommandot. En tidsmaskin. Ja, jag trotsat tid och rum genom flykten. Redan när jag stiger upp i för att bege mig bort så är det som att jag inte längre befinner mig i lägenheten. Det är som om Malmö ändrar form innan jag än lämnat den. Som om hela existensen förskjuts till ett mildare tillstånd. Varmare och mer stillsamt. Välkomnande. En berusning utan alkohol. Det är som att alla de spår han satt i mina kvarter plötsligt upphör att existera, och med dem även han. Bara vetskapen om att vilan väntar gör att mitt sinne tar ut det i förskott. Jag är oerhört tacksam för möjligheten till den den flykten över jul. Tacksam för en kort sekvens där han inte härjar som en demon i mitt medvetande. Kraftfull och skoningslös. Han som hade allt och därmed fick allt. Pausen är min efterlängtade vän där i årets mörkaste månad. Några dagar innan jag reser så är jag på en konsert och inser som alltid att det har motsvarande effekt på mig. Musik på det sätt som det är gjort för att upplevas. Men på något sätt har han tagit det ifrån mig. Berövat mig det som en gång var mitt signum. Så jag vågar det alltmer sällan. Risken är för stor. Det potentiella mötet med dem och det han då skulle framkalla i mig gör att jag undviker, håller mig borta. Underlägsen och blek håller jag mig undan. Det är därför jag håller julresan så högt. Här kommer han inte åt mig. Tvärtom. Just här existerar han inte. Just här existerar inte nuet. Just här jag bara. Om så endast för en kort stund.
Om så endast
Jag ler jag tänker på strofen i hennes svar på födelsedagsmeddelandet. Att hon var glad att jag kom ihåg. Som om jag någonsin skulle kunna glömma. Hur skulle det ens vara möjligt. Ett datum etsat som inget annat. Den som troligtvis kommer vara mitt livs stora förälskelse förankrar saker både i hjärtat och i minnet. Det är så det är. Det är så det måste få vara. Så leendet genereras så fort jag tänker på hennes ord. Som att de resonerar in i december. Ja, denna december. Jag känner hur den infekterade Malmöjulen kryper allt närmare så jag tar fasta i befrielsen i den stundande resan. Tar fasta i det faktum att flykten trots allt ger en paus, ett andrum. Jag räknar ner dagarna. Rycker dagar ur kalendern och förpassar dem till det som varit. December. Jag tänker återigen på hennes ord och låter leendet komma, låter det resonera in i december. Som jag jag någonsin skulle glömma.