Bäst före
50 år. Födelsedagen har jagat mig de senaste veckorna. Jag trodde inte den skulle påverka mig på det sätt den gjort. Det gångna året har spätt på. Det har givit tankarna bränsle. Känslan av att bäst-före-datumet är passerat har i stunder varit ytterst påtaglig. Att vara passé. Allt har cirkulerat. Dansat sin kraftfulla men sorgsna dans där bland tankarna. Trummat på och motarbetat mig. Parallellt med det har deras sommar spökat. Fantasins bilder har varit frekventa och övermäktiga. Men övärlden gör vad den brukar. Som alltid lindrar den. Bilden av honom bleknar och jag minns annat. Ser annat. Andra somrar och andra kontexter. Jag vet inte vad det är som gör det. Vet inte vad det är som framkallar det där balsamet för mitt sinne. Men mitt medvetande tar tacksamt emot. Det greppar tag och håller fast. Det vägrar släppa. Ett år som detta är tacksamheten för just detta faktum ännu större. Behovet monumentalt. Som alltid så pågår Roskildefestivalen samtidigt som starten av min sommarflykt. Jag har alltid förknippat festivalen med henne. Det var just musiken som förenade oss där i början av vår vänskap. Det vi hade gemensamt. Så även om jag vet att hon är där med honom så förblir han märkligt nog transparent. Det hennes festival, hennes och hennes vänners. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. En gemensam vän skickar klipp därifrån och på ett tycker jag mig skymta henne. Men jag vågar inte titta en andra gång. Vill inte riskera att se honom där i sammanhanget. Vågar inte testa gränserna av kraften som öarna har. Styrkan i dess balsam. Den där kraften som får honom att bli mindre påtaglig. Inte nu. Inte vid 50. Jag vågar helt enkelt inte.