Dagarna
Dagarna börjar springa iväg från mig. Nyss var de så många, nu bara få. Jag känner igen känslorna, jag har erfarit dem förut. Som alltid har öarna gjort honom suddig. Som ett motiv helt ur fokus. En karaktär betraktad genom ett trasigt objektiv. Konturlös agerar han endast i bakgrunden. Det är som om mitt medvetande för ett par veckor andas. Hittar syre där i det grekiska filtret. Som att själen tar sig utrymme en samling dagar där på sommaren. En kort stund att bre ut sig och dansa. Men nu är det bara ett par få dagar kvar. De som en gång uppgick till tjugoen har reducerats avsevärt till antalet. Vardagen väntar där bortom kröken men krampaktigt försöker jag hålla mig fast i stunden. Ger själen utrymmet och låter den dansa ett tag till. Jag låter medvetandet vila en stund till, bara en liten stund till. Tankar kring faktumet att jag fyllt femtio finns där dock fortfaranden. Gör sig påminda. Ihärdiga och envetna. Men även tacksamheten för en födelsedagshälsning finns där som ett plåster. En hälsning lika oväntad som livsgivande. Så mycket mer än bara ett fåtal meningar. En samling ord som ger så mycket mer just där bland tankar om att man nu gått in i den sista tredjedelen. En samling ord som verkar som balsam. Så där i den ljumna grekiska kvällen vårdar jag den födelsedagsgratulationen och låter även den dansa i det tillfälliga utrymmet. Låter orden dansa där i det speciella ljus som sommarens veckor på öarna alltid ger mig. Detta filtrerade ljus. Vackert och nödvändigt.