Dagen
Dagen är ett faktum. Plötsligt står den bara där. Naken och triumferande. Jag har inte gjort några direkta planer utan hoppar på bussen som tar mig upp till Chora. Att planlöst vandra omkring i grekiska gränder har alltid gjort något med mig. Det är som att tiden står still. Det får mig att glömma tid och rum för en stund. Som om jag lever bortom verkligheten ett par timmar. Födelsedagen är alltid svår och denna gång är det som om den går på steroider. 50. Faktumet att jag har fler dagar bakom mig än framför mig. Omtumlande. Jag tänker inte på min mor så ofta men just på födelsedagen brukar hon dyka upp. Jag har inte många minnen av henne och de jag har vet jag inte om de är verkliga eller en konstruktion av det som berättats för mig. När jag vandrar där bland vita hus under den grekiska solen slår det mig att jag är 22 år äldre än vad hon någonsin blev. Om några hår har jag levt dubbelt så länge som hon. Ett matematisk och kalendariskt faktum som hänger kvar länge i tanken. Perspektiv och livets nyckfullhet. Ett par timmar senare är jag tillbaka i hamnbyn. Jag sitter på ett café med en frappé och en öl i ett isat glas. Jag läser gratulationer. Som alltid tar jag emot. Blir rörd. Även de mest generiska har ju ändå någon tagit sig tid att skriva. Så det är med tacksamhet jag läser varenda en. Några arbetskollegor har letat upp mig på sociala medier för att gratulera. Jag blir rörd. Men jag tänker även på henne. Som så ofta. Tänker på det gångna året. Tänker på vad en gratulation från henne gjort med mig. Samtidigt förstår jag fullständigt om hon glömt eller väljer att inte skriva. Jag minns nyårsaftonen. Jag har mig själv att skylla. Allt det där är jag smärtsamt och ständigt medveten om. Dagar jag inte kan ändra. Beslut som inte går att göra ogjorda.
Senare när mörkret har sänkt sig och jag sitter på min balkong försöker jag processa upplevelsen av att bli ett halv sekel. Ljudet av vågorna som sakta slår mot stranden och dofterna som omger mig är nästan hypnotiserande. Ovanför mig regerar en gnistrande klar stjärnhimmel och som alltid letar jag upp Karlavagnen. Precis på det sätt jag alltid gör. Jag tänker på min far och minns hur han pekade ut den för mig när jag var liten. Så för mig har stjärnbilden blivit vår, min fars och min. Från den lilla resehögtalaren strömmar Cohens "Famous Blue Raincoat" som jag alltid spelar där i slutet av mina födelsedagar. Tradition. Allt sammanfaller de där sista självande timmarna av min födelsedag. Tankar, minnen och känslor. Och det är kanske just så en födelsedag ska sluta, i alla fall för mig. Inte med tjo och tjim, skålar och sorl. Utan med den där smältdegeln av allt som varit och allt som är. Tankar och en stund där allt bara får vara.
När jag vaknar dagen efter så väntar den där gratulationen från henne. Hon kommer aldrig att veta vad det betyder och gör med mig. Den värme som den framkallar. Den unika glädjen som omedelbart letar sig in i hjärtat. Tacksamheten jag känner är total och jag ställer mig mitt i den och låter den stänga den där födelsedagen. Trots att jag vet att jag kommer att funder mycket på det faktum att jag blivit 50 så blir den det finaste avslut på dagen som jag hade kunnat tänka mig. Som jag hade kunnat hoppas på. Ett par ord där på morgonen den 9 juli. Just där på mitt femtioförsta levnadsår.