Imorgon
Så imorgon är det dags. 50. Ett halv sekel. Jag har svårt att greppa det. Faktumet. Verkligheten. Tio år som fyrtioåring till ända. Nu i övre medelåldern. För exakt elva år sedan befann jag mig på Koufonissi, grannön. Jag kan se den från balkongen där jag sitter. Elva år. Då inte ens fyrtio. För alltid den ö där jag tog beslutet att berätta för henne. Sedan dess har det inte gått en dag då hon på ett eller annat sätt dykt upp i tanken, dykt upp som bilder. En gränslöst vacker närvaro. Fler än fyratusen dagar. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med siffrorna. 50 och 4 000. Samtidigt där för elva år sedan hade hon ett sommaräventyr med en yngre man. Jag visste det inte just där och då utan hon berättade det senare. Två helt olika somrar. Hennes och min. När jag tänker på den där sommaren så tänker jag automatiskt på Håkan Hellström. Det är märkligt hur vissa saker fastnar i en. Hur de slår rot. Jag minns hur hon ett par månader efter den där sommaren pekade ut honom för en av sina vänner i en konsertfotobok. Jag minns att vi var på väg till en konsert med Morrissey. Hon nämnde hans namn. En publikbild från Ullevi. Jag tänker på de minnen han än idag har med henne från den där konserten i Göteborg och från andra sammanhang. Kyssar och upplevelse. Jag tänker på dem och känner en oerhörd avundsjuka. Jag tänker på de sammanhang som jag håller så högt bland mina egna minnen och hur de bleknar i jämförelse. Jag tänker på hur hon när hon fyllde fyrtio i något sammanhang skrev att hon föll för alldeles för unga män(niskor) och hur gammal det fick mig att känna mig. Redan då, inte ens fyllda fyrtio. För någon månad sedan släppte Håkan en ny låt och första gången jag jag hörde den på radion så slängdes jag tillbaka till den där sommaren för elva år sedan. Jag tror att jag alltid kommer att förknippa honom med den där killen som delade hennes liv där och då. Hon och han. Dem. Trots att hon idag hittat den gnistrande hemvist för sitt hjärta som hon sökt under alla år så undrar jag om hon inte ibland tänker på den där unga mannen när hon hör Håkans röst på radion. Tänker på den där sommaren och det äventyr de delade. Kanske slungas hon också tillbaka drygt tio år och minns den där tiden, den där sommaren. För mig är det så, och jag gissar att det är därför jag inte kan lyssna på honom längre. Trots idoga försök så gör det för ont. Och av samma anledning kommer jag troligtvis aldrig att åka tillbaka till den där ön jag ser från balkongen jag sitter den här sista kvällen innan 50. Den rymmer minnen från den sommaren. Sommaren då beslut togs och spelningar på Ullevi. Den rymmer så mycket. Sommaren av hennes äventyr. Lust och åtrå. Samtidigt slår det mig återigen. Då inte ens fyllda fyrtio, nu femtio.