Jag springer återigen förbi platsen där vi satt en kväll får många år sedan. Precis invid kanalen. Kvällssol och en annan värld. Det dyker alltid upp i mitt huvud när jag passerar just där. Jag slängs tillbaka. Transporteras mjukt och varsamt. Hon i kvällssol. Det våldsamt vackra. Det som fyllde mig på ett sätt som aldrig hänt tidigare. Precis så som bara tanken på henne fortfarande gör. En bit bort finns det diametralt motsatta. Det vankas studenttider och jag slängs återigen tillbaka till det där mötet. En annan joggingrunda. Ett möte som suddade ut mig helt. Som fick mig vilja gå upp i atomer, en fullständig upplösning med en önskan att aldrig återvända. Allt det där han framkallade. Den andra sidan av myntet. Två händelser i samma park och återupplevda under samma runda. Maj är på upploppet och sommaren vankas och med den kommer semestern. Det är första gången som jag fruktar sommaren mer än våren. Jag har redan sett dem otaliga gånger på semester. Jag har sett dem på resa och på grillkvällar i deras nya hem. Den första sommaren. Kyssar, skratt och smek i hemmet de gjort till deras. Allt det där brusar. Med varierande styrka gör det sina besök i mitt huvud. Jag söker tillflykt till den där filten och kvällssolen. Till vinet och ölen som vi tagit med och musiken som spelades från våra mobiltelefoner. Jag söker tillflykt dit alltmedan sommaren väntar på att få tillträde. Oskriven och ännu oupplevd. Sommaren och allt som kommer att följa i dess kölvatten.
Det är första gången jag sitter i parken i år. En bok, två öl och en stol. Vår. Det är nästan ett år sedan jag var här senast. Förra året höll jag mig borta. Modet saknades och fegheten tog över. Det hade blivit hans park. Deras. Rädslan av att springa på dem där var för stor. Nederlaget för omfattande. Så jag höll mig borta. Idag bor de någon annan stans så jag gör försök till att ta tillbaka mark. Ta tillbaka allt det där han gjort till sitt. Ett försök till återerövring. Jag gör mina försök till att jaga bort demonerna han avlat fram i mina kvarter. En dryg vecka tidigare ett AW på restaurangen jag en gång såg dem gå in i. Den jag gjort till deras. Små steg till att någon gång åter känna mig hemma i de kvarter jag bott i i över tio år. Vissa saker känns som en evighet sedan och andra som om de hände i år. När jag sitter där i parken kommer jag tänka på en artikel som hon delade för någon månad sedan. En artikel i vilken hennes äldsta dotter figurerade. Jag minns hur glad jag blev när jag såg och läste den. Som ett eko från förr. Ett minne av en annan tid. Samtidigt finns tidsfaktorn där. Den relativa. Jag tänker på tiden som förflutit sedan den där sista festen vi var på tillsammans. Jag tänker hur tjejen i artikeln då inte ens visste vilken väg hon skulle välja i gymnasiet. Jag tänker på hur hon sedan dess inte bara valt utan även börjat gymnasiet och i juni tar hon studenten. Och allt har skett sedan den där sista festen. Jag minns själv min gymnasietid och hur lång den verkade. Monumental. Samtidigt känns den där festen som igår. Jag tänker på allt den där tjejen upplevt under tiden som förflutit och jag tänker på mig själv. Hur jag fortfarande brottas med samma hopplösa och bortkastade förälskelse. Två parallella tidslinjer. En där allt har hänt och en där inget hänt. Ändå gjorde det där inlägget mig glad. Det framkallade något i mig. Något fint och gnistrande. Jag läste dock aldrig kommentarerna. Jag höll mig borta. Orkade inte se hans eventuella ord. Orkade inte med att få den där bekräftelsen på hur han stod där som ett fyrtorn jämfört med alla andra män. Allt det där hon föll för. Ljuset som får alla andra att blekna och bli obetydliga. Så jag sitter där i parken och bekämpar demoner. Jag sitter där och försöker ta tillbaka något. Ta tillbaka det han gjort till sitt. Återerövrandet har börjat.