Titeln kommer från en strof i ett meddelande som en kär vän och en på alla sätt fantastisk människa skrev till mig en gång. Jag tycker att det är vackert i all sin enkelhet. Det fångar de där tillfällena då plötsligt alla paddlar är i vattnet och asfalten är på plats. Tillfällen då man för en stund ser allt så tydligt och då den där ryggsäcken som man ständigt bär omkring på känns fjäderlätt. För mig kan det röra sig om en konsert, en låt, ett samtal, en bild eller tavla, en bok, eller resa. Alla har vi våra tillfällen då dessa stunder av klarhet behagar besöka oss och alla har de en sak gemensamt, inspiration. Inspiration som ju är själva bränslet i oss och som får oss att gå framåt och vara kreativa. Hos mig får denna kreativitet sitt utlopp i olika sammanhang och en del kommer jag att bjuda på här. Kanske kan det få någon att tänka en tanke, känna en känsla eller lyfta ögonen en stund och bara andas. Och om det bara skulle beröra en endaste liten människa, ja då är det gott nog.
Jag höjer en skål för alla de som hade det. De som haft allt det som gjorde att hon tog en chans på dem. Egenskaper, färdigheter och utseende. Jag tänker på den unge mannen som hon hade ett äventyr med sommaren 2013 och killen hon berättade om efter en kväll då vi tagit några öl tillsammans. Jag höjer en skål för mannen från Stockholm och för han som till slut gav henne allt hon sökte efter. På lördagskvällen höjer jag en skål och gör ett försök till att ta tillbaka musiken. Artister och band jag av någon anledning förknippar med de som hade det. Håkan, Tallest man on earth, Suede och en uppsjö andra. Band som spelat på festivaler där hon varit och där jag i fantasin sett honom vid hennes sida. Deras delade upplevelser och minnen som de kommer bära för evigt. Jag spelar musiken för att få den åter, för att erövra. Osäker på framgången gör jag i alla fall ett försök. Ibland är just det allt man kan göra.