Respit
Jag bokar en långhelg i Berlin. Jag vet inte varför men deras sommar stannar med oförändrat styrka kvar i mitt huvud. Som alltid ser jag allt i bilder. Kanske är det den kvarvarande värmen som gör att den vägrar ge sig, att den biter sig fast. Deras sommar. Sekvenser med oförminskad styrka, allt förstärkt av sommarens kontext. Kvällsljus, lust och solvarm hud är det jag ser. Resor och musikfestivaler. Kyssar och förkunnad kärlek. Så jag bokar. Sätter av ett par dagar i kalendern för att ge medvetandet lite vila. Oktober. Bort från bilder och bort från känslor av underlägsenhet och otillräcklighet. En handfull dagar och nätter. Jag söker alltid något i den där distansen, och hittar det för en kort stund. Som om allt skeende för en stund sätt på paus. Universum ger respit.
Kalenderhösten har anlänt och som alltid är starten på en årstid speciell. En period med fler frågor än svar och ovetskapen om vad som väntar. Allt det som ännu är oskrivet just där i början av en nygammal årstid. Så jag bokar en resa. Jag bokar Berlin. Både för pausen den innebär men även för att gruppera om. För att samla kraft för mötet med nya bilder och tankar. För mötet med alla dessa nya skådespel.