Sportlovet kommer alltid som en överraskning. Som alltid tar det mig fullständigt på sängen. En vecka senare kan jag fortfarande känna efterskalven strömma genom mig. Minnen av den ständiga ström av bilder som genererats under veckan som gått. Jag ser dem återigen i snö. Solskyssta och glimrande vita skidbackar dukar upp scenen för kärleken som är deras. En gemensam bekant har åkt iväg och jag har osökt tänkt på om de rest tillsammans. Så som hon en gång gjorde, innan honom. Jag minns även de bilderna trots att det är många år sedan nu. Jag minns vad som framkallades i mig när jag såg henne där. Hennes ansikte, det där leendet som alltid fällt mig fullständigt. Det gränslöst makalösa. Nu är bilderna imaginära och av en annan natur. Hans närvaro där vid hennes sida är påtaglig, liksom förälskelsen. Den totala, den hon väntat på. Allt finns där fortfarande en vecka senare. Det är som om sportlovet sträckts ut. Som om det trotsar tid och rum. Så jag fortsätter med mina försök att navigera i det. Försöker Hitta vägar det där det gör mindre ont, där det blir mindre påtagligt. Allt finns där fortfarande, där en vecka senare.