Det är ett välbekant skådespel som spelas upp. Valborg. Jag ser dem vid en brasa vid havet. Han står bakom henne med sina armar varsamt svepta runt henne. Hon lutar sitt huvud mot honom. Inte längre som två skilda individer utan som en enhet. En fullkomlighet. Ett väsen av kärlek, förälskelse och åtrå. Ord är överflödiga. Det vara vet. De känner det. På bilden ser jag en kvinna som hittat hem. Som till slut hittat den plats hon sökt efter under flera år. Den plats jag aldrig var förmögen att erbjuda. Jag ser allt det där på kvällen. Kanske har de samlat några vänner i sitt nya hem några timmar tidigare. Plockmat och en fördrink. Ett vackert sammanhang på den plats de nu gjort till deras. De kompletta känslornas högborg. Jag hör skratten och känner värmen. Jag ser hur sommarplaner skissas upp. Jag ser hur man omfamnar våren, ljuset och värmen som anlänt. Det är deras år. På alla sätt möjliga. Det är märkligt. Trots att det är mer än fem år sedan den där festen och sista gången jag träffade henne i det sammanhang som en gång var så går det inte en dag utan att hon dyker upp i mina tankar. Det går inte en dag då jag inte ser det där leendet för mitt inre. De där ögonen som fick mig fullständigt att tappa fattningen och bli en babblande och osäkert fåntratt. Fem år "going on six". De samlade gångerna är idag oräkneliga till antalet. Matematiken otillräcklig för att greppa omfattningen. Det är märkligt hur vissa saker bara existerar en kort sekund medan andra är beständiga och för evigt. Det är Valborg. Och jag kan nästan känna värmen från lågorna som dansar för dem på kvällen. Eller är det värmen som alstras när de är tillsammans, när det är ett. Oavsett så känner jag värmen. Den fullkomliga värmen.
Studenttiden är inte långt borta. Juni väntar bara en dryg månad bort. Jag slängs återigen tillbaka till det plötsliga sammanträffandet. Joggingturen för snart ett år sedan. Hur de plötsligt dök upp där på andra sidan gatan. En Volvo med ballonger och björkris. Sluter jag ögonen kan jag fortfarande se henne där i sin sommarklänning. Ojämförbar. Samtidigt framkallas även annat i mig. Känslan av fullständigt tillintetgörande när jag såg honom där vid hennes sida. Känslan av att vara totalt underlägsen i aspekt efter aspekt. Det där finns där också. Där i juni. Där i sommarens barndom. För ett par veckor sedan fick jag en inbjudan en studentfest. Sonen till en gemensam vän. Ursprungligen hennes vän men någon som jag fortfarande ungås med. Beslutet att tacka nej kommer relativt omedelbart. Jag är för svag. Anledningen är densamma som vid femtioårsfesten hon hade med några av sina vänner. Jag orkar inte med att springa på honom. Presentation och kallprat. Jag hade bara känt mig liten och som att jag inte hörde hemma i sammanhanget. Allt det där som framkallas av blott en tanke på honom. Allt det han är och som jag inte är. Självkritik och en gränslös önskan av att vara någon annan. Av någon anledning hade jag även skämts inför hennes vänner. Känt skam för hur jag betett mig och den jag var och är. Jag vill inte börja sommaren så. Vill inte att vilan som min semester i mångt och mycket ger mig ska färgas av den där underlägsenheten jag känner mot honom. Ett möte som genererat en oreda som hade tagit veckor för mig att komma över. Istället bokar jag en biljett till en konsert samma datum. Lika delar en efterkonstruerad anledning som en fristad för att hålla tankarna på annat. Ja, juni är i annalkande och med den kommer nya tankar. Nya kontexter som skapar nya bilder. Vykort från ett nytt år med en ny sommar.