Födelsedag! 50+ på allvar. Dagen ställer alltid till det i mig. På många sätt en utmaning som jag en gång om året måste hantera. Tacksamt tar jag som alltid emot gratulationerna som anländer på sociala medier. Många generiska föreslagna gratulationer, andra inte, men det spelar ingen roll jag tar tacksamt emot varenda en. En av de numera få positiva saker som kommer i kölvattnet av medierna. Jag blir överraskad när jag ser hennes gratulation i en notis. Jag vet inte varför men numer är den fullkomligt oväntad och som alltid är det den som berör mig mest. Jag tänker på midsommarafton och när jag efter lång tvekan skickar ett meddelande om en glad midsommar till henne. Jag känner mig fånig. Det är nästan så att jag känner ånger när jag trycker på skicka. Vår kommunikation är numer begränsad till högtider tänker jag och jag känner mig patetisk. Hennes svar kommer dagen efter. Jag vet inte varför men det får mig att tänka på en kväll mer än tio år tidigare. Jag är på konsert på KB och vi skickar några meddelanden till varandra. Det var en annan tid. Vackrare. Plötsligt skickar hon ett som uppenbart inte är ämnat att skickas till mig. Där då drar jag slutsatsen att hon samtidigt håller igång en annan konversation, en konversation med den yngre man som hon var förälskad i vid den tidpunkten. Meddelandet jag får är skrivet med en helt annan ton, en helt annan rytm. Ett meddelande byggt på helt andra känslor. Jag minns hur avundsjuk jag blev på honom och hur fullständigt patetisk jag kände mig även då. Jag slängs tillbaka till det minnet från drygt tio år tidigare när jag ser att hon återkallat ett meddelande innan hon svarar mig på midsommardagen. Kanske tänkte hon inte ens svara på midsommarhälsningen utan kände sig tvungen då hon av misstag skickat det meddelande som hon återkallat, ett meddelande ännu en gång menat någon annan. Ett försök att maskera. Samtidigt hatar jag mig själv att jag direkt går dit i tanken när jag känner mig svag. Jag väljer att den väg som gör mest ont i mig. Den som åsamkar mig mest skada. Defaultreaktionen. På födelsedagen är det dock annorlunda. Hon skickar en gratulation, den enda jag egentligen behöver. Den som värmer mest av allt den dag som jag får allt svårare för. Hon kan inte ens ana vad orden betyder eller glädjen de framkallar. Som om födelsedagsdimman i mitt huvud plötsligt skingras. Bruset avtar. En gratulation, inte dagen efter eller två dagar efter, nej just den 8:e juli. Jag gissar att vi inte kommer att ha någon kontakt förrän när hon fyller år i den sena november så därför tar jag emot orden. Tar dem till mig och låter dem finna sig väg in i mig. En gratulation mer värdefull än någon annan. Hennes.
Grekland! Till sist! Efter en vår med påtagligt brus anländer jag till sist. Terapin det innebär. Vilan och lugnet. För mig är det fortfarande en fristad. Jag vet inte om de varit där och jag vill inte heller veta. Tanken på det sätter bara igång saker i mig. Öarna som samma effekt som alltid. Det är som att hans anletsdrag suddas, som om att han plötsligt blir genomskinlig i mitt medvetande. Samtidigt blir hon allt tydligare. Gnistrande i all sin skönhet. Efter våren som gått behöver jag det där. En paus från den känsla av otillräcklighet som bara tanken på honom framkallar i mig. Värmeböljan från Spanien och Frankrike är på väg men det stör mig inte. Oavsett så finner jag lugnet här nere. Oavsett mängden svett som rinner längs min kropp så tunnas gränsen ut på den enhet som de verkar ha blivit och istället tonar den tydliga kontexten av henne fram. Precis så unik och vacker som den är, som hon är. Som alltid är öarna den fristad som jag behöver. En föda som mitt medvetande har törstat efter de senaste månaderna. Det är märkligt men så fort jag möts av dofterna och ljuden så letar sig lugnet in i mig. Det är som att cikadornas sång när solen sakta sakta sänker sig över den övärld jag älskar helar mig, åtminstone för ett tag. Vetskapen att allt väntar där hemma släpper aldrig riktigt taget men just det lyckas jag strunta i under de tre veckor jag är här. Jag vet inte om de varit här tillsammans och jag vill inte heller veta. Jag vill inte på något sätt ha honom här i bilder och tankar. Detta är min fristad för allltid och evigt. Min paus och min vila. Här har han ingen makt.
Ingen makt
Klamrar mig fast
För ett par veckor sedan befinner jag mig med två av hennes vänner på en konsert Två människor som jag uppskattar oerhört även om vi inte umgås på det sätt vi en gång gjorde. Naturliga skäl och allt det där. Runt bordet sitter ytterligare en handfull människor varav några jag träffat tidigare. Stämningen är god och som alltid när jag befinner mig på en konsert är det som att resten av världen finns därutanför. Någon annanstans. Som att jag befinner mig i en parallell värld. En bättre värld. En vackrare värld. Jag hör hennes namn nämnas runt bordet och som alltid framkallar det något i mig. Den där varma känslan. Den där känslan som fortfarande bara hon kan framkalla. Ett överjordiskt väsen. Jag noterar dock att varje gång hennes namn nämns så följs det av ett OCH och sedan hans namn. Som att de blivit en fullständig enhet. Som att gränserna mellan dem totalt suddats ut och deras existens smält samman till något annat, till något komplett. Som om det inte längre går att urskilja vart den ena slutar och den andre börjar. Den fullständiga kärlekens enhet. Jag vet inte varför men noteringen jag gör fäster sig i tanken och vägrar lämna under hela kvällen. Det sitter fast dagen efter och fortfarande ekar det ett par veckor senare. Ett litet OCH fast med en enorm kraft. Ett OCH och den gränslösa enheten.
Ett OCH
Det tar två veckor innan jag studsar tillbaka. Påsklov men 14 dagar senare. Jag vet inte vad det är med lov men det känns som att de blir allt svårare. Återigen tänker jag mig dem på en resa. Som att de gjort resandet till sitt. Nya platser som de frälser med sin fullkomliga kärlek. Nya upplevelser de lägger till den historia som är deras. Jag ser dem återigen hand i hand bland gränder och ser dem fotografera sig själva i miljöer som jag bara drömt om. Allt för att föreviga allt det som är deras. Caféer med små bord och vita dukar. En sol som står alldeles rätt. Det unika och fullständiga. Jag ser henne återigen lägga sitt vackra huvud mot hans axel i en kontext som är fullkomlig. Jag ser henne kyssa honom med den där blixtrande kärleken i hennes ögon. Den som är deras och ingen annans. Lov. De har blivit ett gissel för mig. Trots att hennes tjejer vid detta laget är vuxna och loven i princip suddat ut sin funktion så spelar det ingen roll. Bilderna dyker ändå upp. Dessutom närmar sig en sommarsemester med stormsteg och jag fasar för sekvenserna som väntar där om ett par månader. Självklara i all sin tydlighet. Valborgskvällen börjar sänka sig utanför mitt fönster och jag försöker hitta en väg att förvalta aftonen. Jag försöker tänka bort brasor och närheten som en följd av kylan som fortfarande kommer med kvällen. Allt det där försöker jag sudda ut ur mitt medvetande. Fruktlösa försök men ändå någonting. Så jag försöker finna något i det jag alltid har tillgå. Så jag skruvar upp musiken och flyr. Det enda sätt jag vet. Det enda sätt jag kan. En dans jag gjort till min.
En dans jag gjort til...
Sfär
Ju mer våren närmar sig, ju tyngre känns den.
Det är som det brukar fast tyngre.
Det ör som om tyngden som den alltid lägger plötsligt är brutalare.
Den har kommit tidigt, ovanligt tidigt.
Som alltid har jag sett dem.
Hur de planerat sommarsemestern och på en långhelg i en storstad dränkt i solsken.
Jag sett dem skratta och ge uttryck för sin ohärmbara kärlek.
Deras unika förälskelse
Nu senast har jag sett dem på en Kent-konsert i Stockholm.
Som en del i ett folkhav.
Hon tätt lutad mot honom.
En kyss några kärleksfulla ord i örat.
Deras stund.
Jag har sett allt det där.
Hur han lägger nya upplevelser med henne på sitt hjärtas konto.
En strip ström som jag bara kan känna avundsjuka inför.
Moment som han alltid kommer bära med sig.
Stunderna med henne.
Våren närmar sig med stormsteg och den ber inte om ursäkt.
Marschen och riktningen är distinkt och tydlig.
Jag känner den sedan gammalt men trots det är jag illa rustad.
Och som alltid saknar jag vapen.
Rustad
Det är en perfekt storm av konserter. På fredagen spelar Thåström i Malmö och jag har blivit erbjuden biljetter på två olika håll, varav en gratis. Jag väver ihop en lögn om att jag är upptagen. Samtidigt spelar ett band på en mindre scen i närheten. Ett band som vi en gång såg tillsammans hon och jag. Jag minns en Malmöfestival för många år sedan. Men även den väljer jag att undvika. Trots att jag vet att de inte kan gå på båda samtidigt så finns konserterna där på kartan över eventuella sammanträffanden. Möjliga kontexter där jag skulle kunna springa på dem. Så jag undviker båda. Nästa dag hittar jag på nya uppdiktade ursäkter. Ännu en konsert. Jag sprider små vita lögner. Trots att jag avskyr att ljuga för vänner så kan jag inget annat. Kanske är det den annalkande våren men jag känner mig svagare än på länge. Så lögnerna är en nödvändighet. Det mentala måste få företräde. Jag måste navigera i hälsan så därav lögner, även om de är små och vita. I den perfekta storm av konserter som spelas upp för mig är det det enda förhållningssätt jag är kapabel till. I alla fall för denna gång, just där då våren visar sig för första gången.
En perfekt storm
Sportlovet kommer alltid som en överraskning. Som alltid tar det mig fullständigt på sängen. En vecka senare kan jag fortfarande känna efterskalven strömma genom mig. Minnen av den ständiga ström av bilder som genererats under veckan som gått. Jag ser dem återigen i snö. Solskyssta och glimrande vita skidbackar dukar upp scenen för kärleken som är deras. En gemensam bekant har åkt iväg och jag har osökt tänkt på om de rest tillsammans. Så som hon en gång gjorde, innan honom. Jag minns även de bilderna trots att det är många år sedan nu. Jag minns vad som framkallades i mig när jag såg henne där. Hennes ansikte, det där leendet som alltid fällt mig fullständigt. Det gränslöst makalösa. Nu är bilderna imaginära och av en annan natur. Hans närvaro där vid hennes sida är påtaglig, liksom förälskelsen. Den totala, den hon väntat på. Allt finns där fortfarande en vecka senare. Det är som om sportlovet sträckts ut. Som om det trotsar tid och rum. Så jag fortsätter med mina försök att navigera i det. Försöker Hitta vägar det där det gör mindre ont, där det blir mindre påtagligt. Allt finns där fortfarande, där en vecka senare.
En vecka senare
Veritabel
Januari tar till sist slut. Även om december är svår så har den de där två korta sekvenserna av kommunikation. Två högtidshälsningar. Januari känns lika lång som två vanliga månader. Som en baksmälla som inte vill lätta. Som att jag är jättetrött men förlorat förmågan att sova. Känslan av att hon försvunnit helt om jag inte skrivit de där hälsningarna vid högtider övermannar mig ibland. Kanske är det egoistiskt att fortsätt skriva de där raderna, jag vet inte. Midsommaren ligger långt därframme så tystnaden kommer vara talande de kommande månaderna, det är egentligen det enda jag vet. Kanske borde jag inte fortsätta skriva. Kanske. På lördag väntar februari. Kort till antalet dagar men samtidigt vet jag att det inte är ett mått på någonting alls.
Till sist
Det blir en natt med drömmar. De där speciella som gör något med mig. Denna gång unik även i den kontexten. Det är andra gången i mitt liv jag upplever en klardröm. Jag befinner mig i den fullständigt medveten om att det är en dröm. Jag agerar och finns. Känslan är märkbart verklig. Det är en märklig upplevelse, men fantastisk på alla sätt. Det är Malmöfestival och Kent spelar på en mindre scen. Jag är där med en kompis. Plötsligt ser jag henne framme vid scenen. Han är behagligt frånvarande. Jag står en stund och ser på henne. Tar in. Hon vänder sig om och ser mig. Hon ler. Effekten av leendet är precis som i verkligheten. Berusande. Fullständig. Jag går fram till henne och utan att säga ett ord tar hon min hand. Vi står så ett tag. Det är som att tiden plötsligt saknar betydelse. Som att syftet med den upphört. Jag lutar mig fram och kysser henne. Och i drömmen gör jag det medvetna beslutet att inte sluta. Jag vill stanna i sammanhanget så länge jag kan. Så länge drömmen tillåter. Så jag låter mina läppar vara där mot hennes. Utforskande och varsamt. När klockan sedan ringer kan jag fortfarande känna smaken av hennes läppar mot mina. Så jag ligger där och håller kvar upplevelsen. Jag trotsar morgonen och det halvvakna tillståndet. Jag missar till och med det tåg jag brukar ta bara för att hålla kvar känslan där i sängen. Jag registrerar och minns drömmen jag precis upplevt. Jag minns smaken av hennes läppar
Lucid dream
December
Solen står lågt och kastar långa skuggor av mig när jag går längs Vltava. Ett par minusgrader och en klarblå himmel. Hade snön varit närvarande hade kontexten varit perfekt för årstiden. Julen är över för denna gång och tacksamt låter jag glöggen i pappmuggen som jag håller i min hand värma mig. December har känts som ett långt motstånd men snart är ännu en avverkad. Någon dag senare befinner jag mig åter hemma. Pausen har varit välkommen men som alltid för kort. Högtiden innebär dock alltid ett par hälsningar. Jag tänker på hälsningen på julafton. Orden är idag sparsamma men ändå. En enkel julhälsning och ett enkelt svar. Kanske bäst så ändå. Ingen föda för bilder. Inget bränsle för tankar. Scenerna har redan varit på tok för många som de alltid är i december. Jag behöver inga fler som betonar deras perfektion. Inga fler strofer som berättar historien om deras skräddarsydda kärlek. Bara en God Jul och en God Jul åter. Det räcker så. Jag behöver inget mer. Jag låter det fylla mig på det unika sätt som hennes ord alltid gör, så som de alltid gjort. Fortfarande berusad av resan känner jag fortfarande ett visst lugn och försöker att stanna där. Håller krampaktigt fast i det. För nyåret väntar som det alltid gör där i mellandagarna. Det sista hindret. Det sista monstret.
Det sista hindret
Så kom den där pausen till slut, så som jag alltid hoppas att den gör. December, som alltid ett berg att möta. En ständig ström. Ett konstant flöde av tankar och bilder. Scenerna har varit omfattande och oändliga till antalet, precis så som de alltid är. Jag har sett dem på glöggbjudningar och hur de klätt granen i det hem som är deras. Det som alltid kommer vara deras. Jag har hört hur de skrattat samtidigt som de förberett olika inläggningar till sill. Jag har sett dem i soffan tätt ihop uppkrupna under en filt och tittat på julfilmer de gjort till sina. Jag har sett hur hon somnat i hans famn fylld av kärlek och den totala glädjen han framkallar i henne. Jag har sett allt det där och så oändligt mycket mer. Allt i december. Allt där i upploppet mot jul- och nyårshelgen. Trots att helgen inte infinner sig förrän där i månadens absoluta slut så jag jag upplevt den om och om igen. Som en julkalender utan glädjen. Till sist är jag dock på plats. På plats någon annan stans. Som alltid bleknar bilden av honom så fort jag lämnar Malmö bakom mig. The Ghost of Christmas present. Plötsligt suddas han ut samtidigt som konturerna av henne förstärks. Det är samma vackra melodi som återigen spelas upp för mig. Hennes. Återigen ger det den effekt jag önskat och så innerligt hoppats på. Nuet blir otydligt och minnen tar kommandot. En tidsmaskin. Ja, jag trotsat tid och rum genom flykten. Redan när jag stiger upp i för att bege mig bort så är det som att jag inte längre befinner mig i lägenheten. Det är som om Malmö ändrar form innan jag än lämnat den. Som om hela existensen förskjuts till ett mildare tillstånd. Varmare och mer stillsamt. Välkomnande. En berusning utan alkohol. Det är som att alla de spår han satt i mina kvarter plötsligt upphör att existera, och med dem även han. Bara vetskapen om att vilan väntar gör att mitt sinne tar ut det i förskott. Jag är oerhört tacksam för möjligheten till den den flykten över jul. Tacksam för en kort sekvens där han inte härjar som en demon i mitt medvetande. Kraftfull och skoningslös. Han som hade allt och därmed fick allt. Pausen är min efterlängtade vän där i årets mörkaste månad. Några dagar innan jag reser så är jag på en konsert och inser som alltid att det har motsvarande effekt på mig. Musik på det sätt som det är gjort för att upplevas. Men på något sätt har han tagit det ifrån mig. Berövat mig det som en gång var mitt signum. Så jag vågar det alltmer sällan. Risken är för stor. Det potentiella mötet med dem och det han då skulle framkalla i mig gör att jag undviker, håller mig borta. Underlägsen och blek håller jag mig undan. Det är därför jag håller julresan så högt. Här kommer han inte åt mig. Tvärtom. Just här existerar han inte. Just här existerar inte nuet. Just här jag bara. Om så endast för en kort stund.
Om så endast
Jag ler jag tänker på strofen i hennes svar på födelsedagsmeddelandet. Att hon var glad att jag kom ihåg. Som om jag någonsin skulle kunna glömma. Hur skulle det ens vara möjligt. Ett datum etsat som inget annat. Den som troligtvis kommer vara mitt livs stora förälskelse förankrar saker både i hjärtat och i minnet. Det är så det är. Det är så det måste få vara. Så leendet genereras så fort jag tänker på hennes ord. Som att de resonerar in i december. Ja, denna december. Jag känner hur den infekterade Malmöjulen kryper allt närmare så jag tar fasta i befrielsen i den stundande resan. Tar fasta i det faktum att flykten trots allt ger en paus, ett andrum. Jag räknar ner dagarna. Rycker dagar ur kalendern och förpassar dem till det som varit. December. Jag tänker återigen på hennes ord och låter leendet komma, låter det resonera in i december. Som jag jag någonsin skulle glömma.