0 Läs mer >>

Ju mer våren närmar sig, ju tyngre känns den.

Det är som det brukar fast tyngre.

Det ör som om tyngden som den alltid lägger plötsligt är brutalare.

Den har kommit tidigt, ovanligt tidigt.

Som alltid har jag sett dem.

Hur de planerat sommarsemestern och på en långhelg i en storstad dränkt i solsken.

Jag sett dem skratta och ge uttryck för sin ohärmbara kärlek.

Deras unika förälskelse

Nu senast har jag sett dem på en Kent-konsert i Stockholm.

Som en del i ett folkhav.

Hon tätt lutad mot honom.

En kyss några kärleksfulla ord i örat.

Deras stund.

Jag har sett allt det där.

Hur han lägger nya upplevelser med henne på sitt hjärtas konto.

En strip ström som jag bara kan känna avundsjuka inför.

Moment som han alltid kommer bära med sig.

Stunderna med henne.

Våren närmar sig med stormsteg och den ber inte om ursäkt.

Marschen och riktningen är distinkt och tydlig.

Jag känner den sedan gammalt men trots det är jag illa rustad.

Och som alltid saknar jag vapen.

Rustad

0 Läs mer >>

Det är en perfekt storm av konserter. På fredagen spelar Thåström i Malmö och jag har blivit erbjuden biljetter på två olika håll, varav en gratis. Jag väver ihop en lögn om att jag är upptagen. Samtidigt spelar ett band på en mindre scen i närheten. Ett band som vi en gång såg tillsammans hon och jag. Jag minns en Malmöfestival för många år sedan. Men även den väljer jag att undvika. Trots att jag vet att de inte kan gå på båda samtidigt så finns konserterna där på kartan över eventuella sammanträffanden. Möjliga kontexter där jag skulle kunna springa på dem. Så jag undviker båda. Nästa dag hittar jag på nya uppdiktade ursäkter. Ännu en konsert. Jag sprider små vita lögner. Trots att jag avskyr att ljuga för vänner så kan jag inget annat. Kanske är det den annalkande våren men jag känner mig svagare än på länge. Så lögnerna är en nödvändighet. Det mentala måste få företräde. Jag måste navigera i hälsan så därav lögner, även om de är små och vita. I den perfekta storm av konserter som spelas upp för mig är det det enda förhållningssätt jag är kapabel till. I alla fall för denna gång, just där då våren visar sig för första gången.

 

En perfekt storm

0 Läs mer >>

Sportlovet kommer alltid som en överraskning. Som alltid tar det mig fullständigt på sängen. En vecka senare kan jag fortfarande känna efterskalven strömma genom mig. Minnen av den ständiga ström av bilder som genererats under veckan som gått. Jag ser dem återigen i snö. Solskyssta och glimrande vita skidbackar dukar upp scenen för kärleken som är deras. En gemensam bekant har åkt iväg och jag har osökt tänkt på om de rest tillsammans. Så som hon en gång gjorde, innan honom. Jag minns även de bilderna trots att det är många år sedan nu. Jag minns vad som framkallades i mig när jag såg henne där. Hennes ansikte, det där leendet som alltid fällt mig fullständigt. Det gränslöst makalösa. Nu är bilderna imaginära och av en annan natur. Hans närvaro där vid hennes sida är påtaglig, liksom förälskelsen. Den totala, den hon väntat på. Allt finns där fortfarande en vecka senare. Det är som om sportlovet sträckts ut. Som om det trotsar tid och rum. Så jag fortsätter med mina försök att navigera i det. Försöker Hitta vägar det där det gör mindre ont, där det blir mindre påtagligt. Allt finns där fortfarande, där en vecka senare. 

En vecka senare

0 Läs mer >>
Alla hjärtans dag står mig upp i halsen redan innan den börjat. Massmedialt omöjlig att värja sig ifrån. Vänner på sociala forum kan inte få nog av att påpeka faktumet och därmed också få en chans att visa upp sin alldeles speciella och unika kärlek. Jag vet inte vad jag ska göra med den informationen. I lunchrummet avhandlas dagen runt bordet och jag vill bara ställa mig upp och skrika: "Det är en veritabel skitdag!", och sedan storma ut ur rummet och lämna min smutsiga disk för någon annan att ta hand om. Men det gör jag naturligtvis inte. Naturligtvis inte, i stället faller jag in i skämten och skrattar där det är brukligt. Alla hjärtans dag, låt mig bara få slippa eländet. På söndagen har känslorna och de bilder de genererat lugnat sig något men tankarna resonerar fortfarande svagt där i bakgrunden. Jag vet inte varför men de får mig återigen att tänka på det här med tid. Hur relativ den är. Jag inser att det har gått längre tid sedan den där sista festen vi var på, hon och jag, än det gått från sommaren som jag berättade för henne och samma fest. Faktumet känns lika märkligt som det är sant. Jag minns festen väl. Minns hur vi satt vid samma bord och jag minns hennes ögon och ljudet av hennes skratt. Men jag minns även annat. Hur hon stod ute vid garderoben ivrigt upptagen med något i hennes telefon. Jag gissade att skrev sms till killen i Stockholm som hon var förälskad i då. Jag minns hur han fick mig att känna mig gammal och ful. Jag minns hur avundsjuk jag var på hans ålder, utseende och allt det som fick henne att falla för honom. Låten är densamma idag även om musiken är annorlunda. Idag är det en annan man som lockat fram hennes känslor och som har gjort det på ett helt annat sätt. Mer totalt och fullständigt. Han som har allt det som hon sökt efter under alla dessa år. Idag är hon och han ett dem och min gamla vän Avundsjukan finns där fortfarande vid min sida. Trogen. Även om föremålet för hennes kärlek är en annan så är det samma mantel som han hängt över mina axlar som den som hängde där för alla dessa år sedan. De som hängde där på mina axlar när jag såg henne stå där vid garderoben ivrigt upptagen med sin telefon. På något sätt hänger Alla hjärtans dag kvar där på söndagen och jag kan bara åter konstatera att det är en veritabel skitdag.

Veritabel

0 Läs mer >>

Januari tar till sist slut. Även om december är svår så har den de där två korta sekvenserna av kommunikation. Två högtidshälsningar. Januari känns lika lång som två vanliga månader. Som en baksmälla som inte vill lätta. Som att jag är jättetrött men förlorat förmågan att sova. Känslan av att hon försvunnit helt om jag inte skrivit de där hälsningarna vid högtider övermannar mig ibland. Kanske är det egoistiskt att fortsätt skriva de där raderna, jag vet inte. Midsommaren ligger långt därframme så tystnaden kommer vara talande de kommande månaderna, det är egentligen det enda jag vet. Kanske borde jag inte fortsätta skriva. Kanske. På lördag väntar februari. Kort till antalet dagar men samtidigt vet jag att det inte är ett mått på någonting alls.

 

Till sist

0 Läs mer >>

Det blir en natt med drömmar. De där speciella som gör något med mig. Denna gång unik även i den kontexten. Det är andra gången i mitt liv jag upplever en klardröm. Jag befinner mig i den fullständigt medveten om att det är en dröm. Jag agerar och finns. Känslan är märkbart verklig. Det är en märklig upplevelse, men fantastisk på alla sätt. Det är Malmöfestival och Kent spelar på en mindre scen. Jag är där med en kompis. Plötsligt ser jag henne framme vid scenen. Han är behagligt frånvarande. Jag står en stund och ser på henne. Tar in. Hon vänder sig om och ser mig. Hon ler. Effekten av leendet är precis som i verkligheten. Berusande. Fullständig. Jag går fram till henne och utan att säga ett ord tar hon min hand. Vi står så ett tag. Det är som att tiden plötsligt saknar betydelse. Som att syftet med den upphört. Jag lutar mig fram och kysser henne. Och i drömmen gör jag det medvetna beslutet att inte sluta. Jag vill stanna i sammanhanget så länge jag kan. Så länge drömmen tillåter. Så jag låter mina läppar vara där mot hennes. Utforskande och varsamt. När klockan sedan ringer kan jag fortfarande känna smaken av hennes läppar mot mina. Så jag ligger där och håller kvar upplevelsen. Jag trotsar morgonen och det halvvakna tillståndet. Jag missar till och med det tåg jag brukar ta bara för att hålla kvar känslan där i sängen. Jag registrerar och minns drömmen jag precis upplevt. Jag minns smaken av hennes läppar

 


Lucid dream

0 Läs mer >>
En vecka har gått sedan nyårsafton. Ett komplext datum att existera i. Alla tankar som strömmar genom mig där på årets sista dag. Varenda en ställer till oreda i mig. Bilder av nyårskyssar och löften. Tankar om året som gått och det som komma skall. Alla gemensamma upplevelser de delat och alla planer som de väntar på att få sätta i verket. Kanske är det året de gifter sig och sätter den där slutgiltiga kronan på den ojämförbara kärlek som endast är deras. Kanske är det året han fyller sextio och de har planerat en stor resa för firandet. Det är som att årets samtliga tankar och bilder samlas där i en punkt där den 31 december. Jag försöker fly med mina traditionella favoritfilmer men lindringen är bara temporär. Små oaser i mitt medvetande. Korta stunder av vila. En vecka senare reflekterar jag över den nyss gångna december med slutsatsen att den fortfarande är lika påfrestande. Som om tiden inte rår på den. Men för denna gång ligger den bakom mig och jag försöker hitta något i just det faktumet. Att den är över för denna gång, att den ännu en gång är genomlevd. December.  

December

0 Läs mer >>

Solen står lågt och kastar långa skuggor av mig när jag går längs Vltava. Ett par minusgrader och en klarblå himmel. Hade snön varit närvarande hade kontexten varit perfekt för årstiden. Julen är över för denna gång och tacksamt låter jag glöggen i pappmuggen som jag håller i min hand värma mig. December har känts som ett långt motstånd men snart är ännu en avverkad. Någon dag senare befinner jag mig åter hemma. Pausen har varit välkommen men som alltid för kort. Högtiden innebär dock alltid ett par hälsningar. Jag tänker på hälsningen på julafton. Orden är idag sparsamma men ändå. En enkel julhälsning och ett enkelt svar. Kanske bäst så ändå. Ingen föda för bilder. Inget bränsle för tankar. Scenerna har redan varit på tok för många som de alltid är i december. Jag behöver inga fler som betonar deras perfektion. Inga fler strofer som berättar historien om deras skräddarsydda kärlek. Bara en God Jul och en God Jul åter. Det räcker så. Jag behöver inget mer. Jag låter det fylla mig på det unika sätt som hennes ord alltid gör, så som de alltid gjort. Fortfarande berusad av resan känner jag fortfarande ett visst lugn och försöker att stanna där. Håller krampaktigt fast i det. För nyåret väntar som det alltid gör där i mellandagarna. Det sista hindret. Det sista monstret.

Det sista hindret

0 Läs mer >>

Så kom den där pausen till slut, så som jag alltid hoppas att den gör. December, som alltid ett berg att möta. En ständig ström. Ett konstant flöde av tankar och bilder. Scenerna har varit omfattande och oändliga till antalet, precis så som de alltid är. Jag har sett dem på glöggbjudningar och hur de klätt granen i det hem som är deras. Det som alltid kommer vara deras. Jag har hört hur de skrattat samtidigt som de förberett olika inläggningar till sill. Jag har sett dem i soffan tätt ihop uppkrupna under en filt och tittat på julfilmer de gjort till sina. Jag har sett hur hon somnat i hans famn fylld av kärlek och den totala glädjen han framkallar i henne. Jag har sett allt det där och så oändligt mycket mer. Allt i december. Allt där i upploppet mot jul- och nyårshelgen. Trots att helgen inte infinner sig förrän där i månadens absoluta slut så jag jag upplevt den om och om igen. Som en julkalender utan glädjen. Till sist är jag dock på plats. På plats någon annan stans. Som alltid bleknar bilden av honom så fort jag lämnar Malmö bakom mig. The Ghost of Christmas present. Plötsligt suddas han ut samtidigt som konturerna av henne förstärks. Det är samma vackra melodi som återigen spelas upp för mig. Hennes. Återigen ger det den effekt jag önskat och så innerligt hoppats på. Nuet blir otydligt och minnen tar kommandot. En tidsmaskin. Ja, jag trotsat tid och rum genom flykten. Redan när jag stiger upp i för att bege mig bort så är det som att jag inte längre befinner mig i lägenheten. Det är som om Malmö ändrar form innan jag än lämnat den. Som om hela existensen förskjuts till ett mildare tillstånd. Varmare och mer stillsamt. Välkomnande. En berusning utan alkohol. Det är som att alla de spår han satt i mina kvarter plötsligt upphör att existera, och med dem även han. Bara vetskapen om att vilan väntar gör att mitt sinne tar ut det i förskott. Jag är oerhört tacksam för möjligheten till den den flykten över jul. Tacksam för en kort sekvens där han inte härjar som en demon i mitt medvetande. Kraftfull och skoningslös. Han som hade allt och därmed fick allt. Pausen är min efterlängtade vän där i årets mörkaste månad. Några dagar innan jag reser så är jag på en konsert och inser som alltid att det har motsvarande effekt på mig. Musik på det sätt som det är gjort för att upplevas. Men på något sätt har han tagit det ifrån mig. Berövat mig det som en gång var mitt signum. Så jag vågar det alltmer sällan. Risken är för stor. Det potentiella mötet med dem och det han då skulle framkalla i mig gör att jag undviker, håller mig borta. Underlägsen och blek håller jag mig undan. Det är därför jag håller julresan så högt. Här kommer han inte åt mig. Tvärtom. Just här existerar han inte. Just här existerar inte nuet. Just här jag bara. Om så endast för en kort stund.

Om så endast

0 Läs mer >>

Jag ler jag tänker på strofen i hennes svar på födelsedagsmeddelandet. Att hon var glad att jag kom ihåg. Som om jag någonsin skulle kunna glömma. Hur skulle det ens vara möjligt. Ett datum etsat som inget annat. Den som troligtvis kommer vara mitt livs stora förälskelse förankrar saker både i hjärtat och i minnet. Det är så det är. Det är så det måste få vara. Så leendet genereras så fort jag tänker på hennes ord. Som att de resonerar in i december. Ja, denna december. Jag känner hur den infekterade Malmöjulen kryper allt närmare så jag tar fasta i befrielsen i den stundande resan. Tar fasta i det faktum att flykten trots allt ger en paus, ett andrum. Jag räknar ner dagarna. Rycker dagar ur kalendern och förpassar dem till det som varit. December. Jag tänker återigen på hennes ord och låter leendet komma, låter det resonera in i december. Som jag jag någonsin skulle glömma.

Ett leende

0 Läs mer >>

Veckan hon fyller år blir ändå en paus. Några ord i en gratulation och ett svar. Ibland behövs inte mer. Även om orden är knappa, som i en konversation mellan två människor som en gång kände varandra, så finns där ändå något. Något som färgar veckan och gör den vacker. Jag har alltid varit oerhört tacksam för att hon aldrig varit den som känner ett behov av att uppdatera sociala medier med händelser ur sitt liv. Att hon aldrig varit en av dem som nästan tvångsmässigt känner ett behov av att trycka ner sina perfekta liv i halsen på de som inte önskar annat än de liv som de matas med. Bilder från födelsedagsfiranden och fester, från stilla hemmakvällar, konserter och resor. I tysthet tackar jag henne för det och i tysthet tackar jag henne för en vecka som ändå skänkt mig något. Hennes vecka. Samtidigt känner jag hur vinden börjar vända. Jul och nyårshelgen närmar sig med stormsteg. Slutet på ett år. Och med den känner jag redan hur han står där utanför dörren, redo att knacka på. Redo att med sin blotta närvaro i tanken framkalla de där känslorna av otillräcklighet som han är en mästare på. Känslan av att inte ha det som krävs. Tankar och bilder. Men jag ska göra mitt bästa för att springa i från allt det där. Jag ska göra mig bästa och förlitar mig på flyktens varma famn. Prag väntar ju som alltid där med sina öppna armar, med sin omfamning av tröst. En stund av vila. 


I tysthet

0 Läs mer >>

Om ett par dagar fyller hon år. Det gör alltid någonting med mig. Ljus. Det framkallar värme mitt i den mörkaste november. Jag kommer ihåg de två gånger jag var med och firade. Inte fyrtioårsfesten utan de mer privata. Jag minns det så väl. Oförstörbart i mitt minne. En gång i huset hon köpte efter att hon separerat och sedan i ägenheten hon bodde i efter det. Två gånger. Kristallklara minnen. Varsamt förpackade djupt i hjärtat. Samtidigt en helt annan värld. Var den ens verklig eller bara en konstruktion av min fantasi? Ja, ibland undrar jag om vissa sammanhang faktisk ägt rum. Om hon faktiskt fanns där en kort stund. Om ett par dagar fyller hon år. En av de få tillfällen jag känner att jag kan skriva till henne. En generisk gratulation måhända men mycket större än så. Ja, för mig åtminstone. Hösten och vintern blir kortare, och mörkret likaså. Jag kommer aldrig att glömma datumet så länge jag lever. Gammal och dement är det kanske det sista datum jag kommer att komma ihåg. Vackert. Sorgligt. Alltid majestätiskt. Jag finner dock i värmen det framkallar i mitt bröst. Om ett par dagar kan jag åtminstone skicka en gratulation. En hälsning. Som ett eko från det förflutna. 

Som ett eko

0 Läs mer >>

November börjar i moll Det är höstlov. Och som alltid tänker jag att de rest iväg någonstans. Kanske snö, kanske sol. Jag vet inte men det spelar ingen roll. Hela veckan har jag sett dem. Scenariorna omöjliga att räkna. Hand i hand. Den totala förälskelsen. Jag har sett henne le det där överjordiska leendet när hon sett honom i ögonen och berättat att han är allt hon någonsin letat efter. Jag har sett dem nakna tätt ihop förenade i den fullständiga lusten. Den som är deras och omätbar i omfång. Jag har hört henne ropa hans namn dör i den yttersta extasen. Allt kulminerar där på fredagskvällen. Pister eller ett solvarm bord på ett café. Allt har varit deras i veckan som gått och allt sammanstrålar i en singularitet samtidigt som mörkret sänker sig utanför. Jag har haft planer på att ta tag i några tavelprojekt jag har men saknar helt kraften. Det är som om min kropp stängt av och viljan likaså. Så jag kommer inte från soffan. Jag stannar där. Stannar och väntar tills det att fredagen är över. Kanske är det annorlunda imorgon. Kanske.

November i A-moll.

0 Läs mer >>

För en vecka sedan var jag i Berlin. På lärdagseftermiddagen är jag åter på resa i tanken. Jag börjar dra upp de första linjerna för den kommande sommaren. Plötsligt kommer jag att tänka på sommaren vi var i Grekland samtidig. Jag på en ö och hon och hennes tjejer på en annan. Jag försöker bena ut vilket år det var men får inte riktigt ordning på tankarna. Tiden är en märklig sak. Den kan kännas så avlägsen men samtidigt även som igår. Jag kommer ihåg att hon la ut en bild efter den sommaren på sin Facebook så jag går in och försöker definiera årtalet med hjälp av den. Och som alltid förvånas jag av hur snabbt åren något när jag ser vilket år det var. Tiden är en märklig sak. Snabb årtalen till trots. Jag ler lite för mig själv när jag råkar bocka av att jag gillat bilden och sedan automatiskt trycker på gilla-knappen igen. Jag inser att hon kommer att få en notifiering som ett resultat. Jag skrattar till och får en strof av bandet Terra från låten Kött & Blod i mitt huvud. "Hellre bortgjord än bortglömd". Jag kan dock inte greppa det där tiden som förflutit. Allt som hänt sedan dess. Skeenden och verklighet. Så jag bestämmer mig för att åka tillbaka till den där ön nästa sommar och fortsätter med att dra upp linjer. Jag tänker också på julen och Prag som förhoppningsvis väntar där. Hösten är bra på det sättet. Den ger några korta avbrott. Några pauser i länder där jag finner lugn trots allt som cirkulerar. Men tiden är trots allt en märklig sak. Rätt vad det är kommer de ligga bakom mig. Pauserna. Resorna. 

Tiden

0 Läs mer >>

Jag går åter förbi det där stället som bär hennes "felstavade" namn. Just där precis invid Tiergarten. Jag ler när jag går förbi. Jag ler och minns. Det är flera år sedan nu men minnet sitter bergfast i mig. Det var sista gången som jag på riktigt kände att vi var på väg att hitta tillbaka till varandra som vänner. Hon var i färd med att sälja sin stuga.  Vi pratade om att fira med en öl när allt var klart. Jag minns stunden så väl. Tillfället. Det lättsamma samtalet historien till trots. Trots de kubik som runnit under broarna. Det känns som en evighet sedan men samtidigt känns det som igår. Tiden är en märklig sak. Hur den vänder och vrider. Hur den böjer på på allt det vi tror oss veta. Senare har jag kommit fram till att hon antagligen träffat honom strax efter det. Det som fanns där i stunden hade försvunnit ett par månader senare. Närvaron borta. En märkbar förändring. Trots det händer något i mig fortfarande när jag passerar restaurangen. Det finns så många tillfällen som är och förblir beständiga. Jag minns och jag ler. Känslan följer med mig resten av dagen. Hela vägen genom parken och fram till Brandenburger Tor. Vidare upp längs med Under den Linden och den lilla mexikanska restaurangen vid Bahnhof Friedrichstraße, och konstmarknaden bredvid Spree. Jag bär den långt in på småtimmarna när jag tittar ut genom hotellfönstret lätt berusad av drinken jag tagit i hotellbaren. En annan tid men på något sätt ändå inte. Det är som om tiden upphör när jag reser. Som om jag befinner mig någon annan stans. Bortom tid och rum. Så jag hittar stunder i Berlin som påminner mig om henne. Precis som jag gör i Prag eller i Grekland. Min trio av traditioner. Min ack så älskade trio. 

En trio

0 Läs mer >>

Hon dyker fortfarande dagligen upp i mina tankar. Ibland utan någon som helst anledning och ibland framkallat av ett skeende. Ett skratt som liknar hennes eller någon som går på samma sätt som hon. Det kan vara en bil som den hon en gång hade eller bara det faktum att jag går förbi kontoret i vilket hon en gång satt. Allt i imperfekt. Och i drömmar är frekvensen av hennes närvaro oförändrad. Som ett skådespel från en annan värld dyker hon upp. Förgyller och sprider lyster i en alternativ existens. Unik och överjordisk. Märkligt nog är han oftast frånvarande i nattens bilder.  Precis som när jag reser så är det som om han inte ges något utrymme i mitt medvetande. Jag tar tacksamt emot de där nätterna av vila. Den där förlösande frånvaron av honom. Jag existerar där en stund. Jag är i overklighet, men ändå. Just i den stunden är jag omedveten om det. Så jag tar emot allt det där och finner näring för hösten. Finner energin till att existera i det tilltagande mörkret. Fortfarande är det hon. Fortfarande. Unik och oöverträffad.

Fortfarande