Om ett par dagar fyller hon år. Det gör alltid någonting med mig. Ljus. Det framkallar värme mitt i den mörkaste november. Jag kommer ihåg de två gånger jag var med och firade. Inte fyrtioårsfesten utan de mer privata. Jag minns det så väl. Oförstörbart i mitt minne. En gång i huset hon köpte efter att hon separerat och sedan i ägenheten hon bodde i efter det. Två gånger. Kristallklara minnen. Varsamt förpackade djupt i hjärtat. Samtidigt en helt annan värld. Var den ens verklig eller bara en konstruktion av min fantasi? Ja, ibland undrar jag om vissa sammanhang faktisk ägt rum. Om hon faktiskt fanns där en kort stund. Om ett par dagar fyller hon år. En av de få tillfällen jag känner att jag kan skriva till henne. En generisk gratulation måhända men mycket större än så. Ja, för mig åtminstone. Hösten och vintern blir kortare, och mörkret likaså. Jag kommer aldrig att glömma datumet så länge jag lever. Gammal och dement är det kanske det sista datum jag kommer att komma ihåg. Vackert. Sorgligt. Alltid majestätiskt. Jag finner dock i värmen det framkallar i mitt bröst. Om ett par dagar kan jag åtminstone skicka en gratulation. En hälsning. Som ett eko från det förflutna.
November börjar i moll Det är höstlov. Och som alltid tänker jag att de rest iväg någonstans. Kanske snö, kanske sol. Jag vet inte men det spelar ingen roll. Hela veckan har jag sett dem. Scenariorna omöjliga att räkna. Hand i hand. Den totala förälskelsen. Jag har sett henne le det där överjordiska leendet när hon sett honom i ögonen och berättat att han är allt hon någonsin letat efter. Jag har sett dem nakna tätt ihop förenade i den fullständiga lusten. Den som är deras och omätbar i omfång. Jag har hört henne ropa hans namn dör i den yttersta extasen. Allt kulminerar där på fredagskvällen. Pister eller ett solvarm bord på ett café. Allt har varit deras i veckan som gått och allt sammanstrålar i en singularitet samtidigt som mörkret sänker sig utanför. Jag har haft planer på att ta tag i några tavelprojekt jag har men saknar helt kraften. Det är som om min kropp stängt av och viljan likaså. Så jag kommer inte från soffan. Jag stannar där. Stannar och väntar tills det att fredagen är över. Kanske är det annorlunda imorgon. Kanske.
November i A-moll.
För en vecka sedan var jag i Berlin. På lärdagseftermiddagen är jag åter på resa i tanken. Jag börjar dra upp de första linjerna för den kommande sommaren. Plötsligt kommer jag att tänka på sommaren vi var i Grekland samtidig. Jag på en ö och hon och hennes tjejer på en annan. Jag försöker bena ut vilket år det var men får inte riktigt ordning på tankarna. Tiden är en märklig sak. Den kan kännas så avlägsen men samtidigt även som igår. Jag kommer ihåg att hon la ut en bild efter den sommaren på sin Facebook så jag går in och försöker definiera årtalet med hjälp av den. Och som alltid förvånas jag av hur snabbt åren något när jag ser vilket år det var. Tiden är en märklig sak. Snabb årtalen till trots. Jag ler lite för mig själv när jag råkar bocka av att jag gillat bilden och sedan automatiskt trycker på gilla-knappen igen. Jag inser att hon kommer att få en notifiering som ett resultat. Jag skrattar till och får en strof av bandet Terra från låten Kött & Blod i mitt huvud. "Hellre bortgjord än bortglömd". Jag kan dock inte greppa det där tiden som förflutit. Allt som hänt sedan dess. Skeenden och verklighet. Så jag bestämmer mig för att åka tillbaka till den där ön nästa sommar och fortsätter med att dra upp linjer. Jag tänker också på julen och Prag som förhoppningsvis väntar där. Hösten är bra på det sättet. Den ger några korta avbrott. Några pauser i länder där jag finner lugn trots allt som cirkulerar. Men tiden är trots allt en märklig sak. Rätt vad det är kommer de ligga bakom mig. Pauserna. Resorna.
Tiden
Jag går åter förbi det där stället som bär hennes "felstavade" namn. Just där precis invid Tiergarten. Jag ler när jag går förbi. Jag ler och minns. Det är flera år sedan nu men minnet sitter bergfast i mig. Det var sista gången som jag på riktigt kände att vi var på väg att hitta tillbaka till varandra som vänner. Hon var i färd med att sälja sin stuga. Vi pratade om att fira med en öl när allt var klart. Jag minns stunden så väl. Tillfället. Det lättsamma samtalet historien till trots. Trots de kubik som runnit under broarna. Det känns som en evighet sedan men samtidigt känns det som igår. Tiden är en märklig sak. Hur den vänder och vrider. Hur den böjer på på allt det vi tror oss veta. Senare har jag kommit fram till att hon antagligen träffat honom strax efter det. Det som fanns där i stunden hade försvunnit ett par månader senare. Närvaron borta. En märkbar förändring. Trots det händer något i mig fortfarande när jag passerar restaurangen. Det finns så många tillfällen som är och förblir beständiga. Jag minns och jag ler. Känslan följer med mig resten av dagen. Hela vägen genom parken och fram till Brandenburger Tor. Vidare upp längs med Under den Linden och den lilla mexikanska restaurangen vid Bahnhof Friedrichstraße, och konstmarknaden bredvid Spree. Jag bär den långt in på småtimmarna när jag tittar ut genom hotellfönstret lätt berusad av drinken jag tagit i hotellbaren. En annan tid men på något sätt ändå inte. Det är som om tiden upphör när jag reser. Som om jag befinner mig någon annan stans. Bortom tid och rum. Så jag hittar stunder i Berlin som påminner mig om henne. Precis som jag gör i Prag eller i Grekland. Min trio av traditioner. Min ack så älskade trio.
En trio
Hon dyker fortfarande dagligen upp i mina tankar. Ibland utan någon som helst anledning och ibland framkallat av ett skeende. Ett skratt som liknar hennes eller någon som går på samma sätt som hon. Det kan vara en bil som den hon en gång hade eller bara det faktum att jag går förbi kontoret i vilket hon en gång satt. Allt i imperfekt. Och i drömmar är frekvensen av hennes närvaro oförändrad. Som ett skådespel från en annan värld dyker hon upp. Förgyller och sprider lyster i en alternativ existens. Unik och överjordisk. Märkligt nog är han oftast frånvarande i nattens bilder. Precis som när jag reser så är det som om han inte ges något utrymme i mitt medvetande. Jag tar tacksamt emot de där nätterna av vila. Den där förlösande frånvaron av honom. Jag existerar där en stund. Jag är i overklighet, men ändå. Just i den stunden är jag omedveten om det. Så jag tar emot allt det där och finner näring för hösten. Finner energin till att existera i det tilltagande mörkret. Fortfarande är det hon. Fortfarande. Unik och oöverträffad.
Fortfarande
Jag hör hur gallerihelgen formerar sig utanför mitt fönster och jag minns 2012. Den enda gång jag varit där. Jag minns hur hon någon timme tidigare slängt iväg ett sms till mig och frågade om jag ville hänga på. En god vän till henne ställde ut i källaren på Kramers. Vin i plastglas. Än idag är det en av mina absoluta favoritkvällar. Skimrande och våldsamt vacker. Poetisk i sen enkla kontext. Jag minns chili con carne och en öl på en innergård inte långt ifrån min lägenhet. Jag minns allt i detalj. Fotografisk perfektion. Året efter hade vi planer på att gå men någon vecka innan lämnade hon återbud. Jag kommer ihåg att jag fick känslan att hon plötsligt fått andra planer med den unge man som hon förälskat sig i den sommaren. Hennes sommaräventyr. Och jag minns hur det fick mig att känna mig gammal och liten. Otillräcklig. Såhär i efterhand har jag full förståelse. Total. Förälskelse och kärlek går först. Det monumentala och odiskutabla. Det är jag den förste att skriva under på. I blod om det så krävs. Den starkaste kraft. Vacker och förgörande. Men jag minns att jag tänkte på det och att det gjorde ont. Jag minns smärtan. 2012, den enda gång jag varit där. Än idag ör det en singularitet. Trots mitt brinnande intresse för uttrycksformer har jag sedan dess inte begett mig ut. Jag har saknat modet. I år är det likadant. Jag gissar att de strosar där på gator och gränder utanför. Hon och han. Jag ser att det hand i hand betraktar och diskuterar. Hur de kysser varandra när de ser något vackert. Förälskelse, åtrå och kärlek. Jag ser hur de bestämmer sig för att köpa något för att förgylla deras hem. Något som är deras. Unikt och vackert. Jag ser allt glasklart. Men jag minns också. Jag minns 2012. Jag minns en av de absolut vackraste kvällar. Jag minns en annan tid. Unik och monumental.
Jag minns!
Jag hör hur gallerihelgen formerar sig utanför mitt fönster och jag minns 2012. Den enda gång jag varit där. Jag minns hur hon någon timme tidigare slängt iväg ett sms till mig och frågade om jag ville hänga på. En god vän till henne ställde ut i källaren på Kramers. Vin i plastglas. Än idag är det en av mina absoluta favoritkvällar. Skimrande och våldsamt vacker. Poetisk i sen enkla kontext. Jag minns chili con carne och en öl på en innergård inte långt ifrån min lägenhet. Jag minns allt i detalj. Fotografisk perfektion. Året efter hade vi planer på att gå men någon vecka innan lämnade hon återbud. Jag kommer ihåg att jag fick känslan att hon plötsligt fått andra planer med den unge man som hon förälskat sig i den sommaren. Hennes sommaräventyr. Och jag minns hur det fick mig att känna mig gammal och liten. Otillräcklig. Såhär i efterhand har jag full förståelse. Total. Förälskelse och kärlek går först. Det monumentala och odiskutabla. Det är jag den förste att skriva under på. I blod om det så krävs. Den starkaste kraft. Vacker och förgörande. Men jag minns att jag tänkte på det och att det gjorde ont. Jag minns smärtan. 2012, den enda gång jag varit där. Än idag ör det en singularitet. Trots mitt brinnande intresse för uttrycksformer har jag sedan dess inte begett mig ut. Jag har saknat modet. I år är det likadant. Jag gissar att de strosar där på gator och gränder utanför. Hon och han. Jag ser att det hand i hand betraktar och diskuterar. Hur de kysser varandra när de ser något vackert. Förälskelse, åtrå och kärlek. Jag ser hur de bestämmer sig för att köpa något för att förgylla deras hem. Något som är deras. Unikt och vackert. Jag ser allt glasklart. Men jag minns också. Jag minns 2012. Jag minns en av de absolut vackraste kvällar. Jag minns en annan tid. Unik och monumental.
Jag minns!
Allt man kan göra
Jag bokar en långhelg i Berlin. Jag vet inte varför men deras sommar stannar med oförändrat styrka kvar i mitt huvud. Som alltid ser jag allt i bilder. Kanske är det den kvarvarande värmen som gör att den vägrar ge sig, att den biter sig fast. Deras sommar. Sekvenser med oförminskad styrka, allt förstärkt av sommarens kontext. Kvällsljus, lust och solvarm hud är det jag ser. Resor och musikfestivaler. Kyssar och förkunnad kärlek. Så jag bokar. Sätter av ett par dagar i kalendern för att ge medvetandet lite vila. Oktober. Bort från bilder och bort från känslor av underlägsenhet och otillräcklighet. En handfull dagar och nätter. Jag söker alltid något i den där distansen, och hittar det för en kort stund. Som om allt skeende för en stund sätt på paus. Universum ger respit.
Kalenderhösten har anlänt och som alltid är starten på en årstid speciell. En period med fler frågor än svar och ovetskapen om vad som väntar. Allt det som ännu är oskrivet just där i början av en nygammal årstid. Så jag bokar en resa. Jag bokar Berlin. Både för pausen den innebär men även för att gruppera om. För att samla kraft för mötet med nya bilder och tankar. För mötet med alla dessa nya skådespel.
Respit
Tankarna vandrar återigen. Jag tänker på deras sommar, Tänker på allt de upplevt. Resor, konserter och stilla sommarkvällar som krönts av deras ojämförbara kärlek till varandra. Avundsjukan kommer återigen som ett brev på posten. Ful och obekväm. Jag tänker på den minnesbank han bygger. Upplevelser med henne. Kyssar och smek. Magiska kvällar och den fullständiga förälskelsen. Allt det där faller återigen över mig i slutet av augusti. Återigen får han mig att känna mig så fullständigt värdelös och obetydlig. Det där kölvattnet jag så väl känner igen. Allt sammanstrålar med tankarna kring att vara femtio. För en kort sekund försöker jag hitta något i tanken att han kanske redan fyllt sextio, eller börjar närma sig. Men när jag inser att det är en småsint väg att vandra så skakar jag det av mig. För faktumet kvarstår. Han är allt det jag inte är. Han har allt det där jag saknar. Det som väcker hennes lust och förälskelse. Allt det där som väcker hennes vilja att skapa nya minnen tillsammans med honom. Resor, konserter och vackra sommarnätter av lust och förälskelse. Allt det där jag aldrig var kapabel till. Ett faktum om kommer jaga mig så länge jag lever. Till vägens ände. Så jag gör det enda jag kan göra. Jag vårdar jag mina minnen. Bleka och få i jämförelse, men de mest värdefulla jag äger. Jag vårdar och tänker på en tid som en gång var. Vacker och gnistrande. Den som badade i hennes fullständiga ljus.
Vandrande tankar
Stormens öga
En ny månad, en ny musikfestival. Redan innan första uppdateringen kommer så har jag i mitt huvud sett dem där. Jag har sett henne vacker i sitt rätta element. Nästan överjordisk. Jag har sett honom bredvid henne. Hand i hand. Jag har sett dem kyssas där alltmedan solen sakta checkar ut. När den första filmen kommer stålsätter jag mig. Utan vetskap om vad jag kommer att få se tar jag ett djupt andetag. Något av det färsta jag ser är en man utan hår och omedelbart blir det han Jag ser bara baksidan men det räcker för att min fantasi ska får fritt spelrum. Jag ser aldrig ansiktet men det är tillräckligt för att tankarna och bilderna ska komma. Jag minns Roskilde tidigare i somras. Samma kontext och liknande bilder. Jag ser hur de förenas där tätt ihop. Som om om låtarna är deras. En serenad för en komplett enhet. Deras. Utanför mitt fönster har Malmöfestivalen precis börjat men jag har redan stängt dörren till konserterna. Just nu saknar jag kraften. Modet finns inte Som tur är så är årets startfält tunt och pärlorna få. Jag skruvar upp stereon och försöker finna något annat. Ett lugn. Jag letar mig tillbaka till öarna. Försöker hitta andetagen alltmedan Way Out West fortsätter ett gäng mil norrut. Försöker hitta bilderna jag bjöds på där. Bilderna av henne och ingen annat. Rent och vackert. Filtrerat där när sommaren är som bäst.
En ny månad
Loop
Dagarna börjar springa iväg från mig. Nyss var de så många, nu bara få. Jag känner igen känslorna, jag har erfarit dem förut. Som alltid har öarna gjort honom suddig. Som ett motiv helt ur fokus. En karaktär betraktad genom ett trasigt objektiv. Konturlös agerar han endast i bakgrunden. Det är som om mitt medvetande för ett par veckor andas. Hittar syre där i det grekiska filtret. Som att själen tar sig utrymme en samling dagar där på sommaren. En kort stund att bre ut sig och dansa. Men nu är det bara ett par få dagar kvar. De som en gång uppgick till tjugoen har reducerats avsevärt till antalet. Vardagen väntar där bortom kröken men krampaktigt försöker jag hålla mig fast i stunden. Ger själen utrymmet och låter den dansa ett tag till. Jag låter medvetandet vila en stund till, bara en liten stund till. Tankar kring faktumet att jag fyllt femtio finns där dock fortfaranden. Gör sig påminda. Ihärdiga och envetna. Men även tacksamheten för en födelsedagshälsning finns där som ett plåster. En hälsning lika oväntad som livsgivande. Så mycket mer än bara ett fåtal meningar. En samling ord som ger så mycket mer just där bland tankar om att man nu gått in i den sista tredjedelen. En samling ord som verkar som balsam. Så där i den ljumna grekiska kvällen vårdar jag den födelsedagsgratulationen och låter även den dansa i det tillfälliga utrymmet. Låter orden dansa där i det speciella ljus som sommarens veckor på öarna alltid ger mig. Detta filtrerade ljus. Vackert och nödvändigt.
Dagarna
Dagen är ett faktum. Plötsligt står den bara där. Naken och triumferande. Jag har inte gjort några direkta planer utan hoppar på bussen som tar mig upp till Chora. Att planlöst vandra omkring i grekiska gränder har alltid gjort något med mig. Det är som att tiden står still. Det får mig att glömma tid och rum för en stund. Som om jag lever bortom verkligheten ett par timmar. Födelsedagen är alltid svår och denna gång är det som om den går på steroider. 50. Faktumet att jag har fler dagar bakom mig än framför mig. Omtumlande. Jag tänker inte på min mor så ofta men just på födelsedagen brukar hon dyka upp. Jag har inte många minnen av henne och de jag har vet jag inte om de är verkliga eller en konstruktion av det som berättats för mig. När jag vandrar där bland vita hus under den grekiska solen slår det mig att jag är 22 år äldre än vad hon någonsin blev. Om några hår har jag levt dubbelt så länge som hon. Ett matematisk och kalendariskt faktum som hänger kvar länge i tanken. Perspektiv och livets nyckfullhet. Ett par timmar senare är jag tillbaka i hamnbyn. Jag sitter på ett café med en frappé och en öl i ett isat glas. Jag läser gratulationer. Som alltid tar jag emot. Blir rörd. Även de mest generiska har ju ändå någon tagit sig tid att skriva. Så det är med tacksamhet jag läser varenda en. Några arbetskollegor har letat upp mig på sociala medier för att gratulera. Jag blir rörd. Men jag tänker även på henne. Som så ofta. Tänker på det gångna året. Tänker på vad en gratulation från henne gjort med mig. Samtidigt förstår jag fullständigt om hon glömt eller väljer att inte skriva. Jag minns nyårsaftonen. Jag har mig själv att skylla. Allt det där är jag smärtsamt och ständigt medveten om. Dagar jag inte kan ändra. Beslut som inte går att göra ogjorda.
Senare när mörkret har sänkt sig och jag sitter på min balkong försöker jag processa upplevelsen av att bli ett halv sekel. Ljudet av vågorna som sakta slår mot stranden och dofterna som omger mig är nästan hypnotiserande. Ovanför mig regerar en gnistrande klar stjärnhimmel och som alltid letar jag upp Karlavagnen. Precis på det sätt jag alltid gör. Jag tänker på min far och minns hur han pekade ut den för mig när jag var liten. Så för mig har stjärnbilden blivit vår, min fars och min. Från den lilla resehögtalaren strömmar Cohens "Famous Blue Raincoat" som jag alltid spelar där i slutet av mina födelsedagar. Tradition. Allt sammanfaller de där sista självande timmarna av min födelsedag. Tankar, minnen och känslor. Och det är kanske just så en födelsedag ska sluta, i alla fall för mig. Inte med tjo och tjim, skålar och sorl. Utan med den där smältdegeln av allt som varit och allt som är. Tankar och en stund där allt bara får vara.
När jag vaknar dagen efter så väntar den där gratulationen från henne. Hon kommer aldrig att veta vad det betyder och gör med mig. Den värme som den framkallar. Den unika glädjen som omedelbart letar sig in i hjärtat. Tacksamheten jag känner är total och jag ställer mig mitt i den och låter den stänga den där födelsedagen. Trots att jag vet att jag kommer att funder mycket på det faktum att jag blivit 50 så blir den det finaste avslut på dagen som jag hade kunnat tänka mig. Som jag hade kunnat hoppas på. Ett par ord där på morgonen den 9 juli. Just där på mitt femtioförsta levnadsår.
Dagen
Så imorgon är det dags. 50. Ett halv sekel. Jag har svårt att greppa det. Faktumet. Verkligheten. Tio år som fyrtioåring till ända. Nu i övre medelåldern. För exakt elva år sedan befann jag mig på Koufonissi, grannön. Jag kan se den från balkongen där jag sitter. Elva år. Då inte ens fyrtio. För alltid den ö där jag tog beslutet att berätta för henne. Sedan dess har det inte gått en dag då hon på ett eller annat sätt dykt upp i tanken, dykt upp som bilder. En gränslöst vacker närvaro. Fler än fyratusen dagar. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med siffrorna. 50 och 4 000. Samtidigt där för elva år sedan hade hon ett sommaräventyr med en yngre man. Jag visste det inte just där och då utan hon berättade det senare. Två helt olika somrar. Hennes och min. När jag tänker på den där sommaren så tänker jag automatiskt på Håkan Hellström. Det är märkligt hur vissa saker fastnar i en. Hur de slår rot. Jag minns hur hon ett par månader efter den där sommaren pekade ut honom för en av sina vänner i en konsertfotobok. Jag minns att vi var på väg till en konsert med Morrissey. Hon nämnde hans namn. En publikbild från Ullevi. Jag tänker på de minnen han än idag har med henne från den där konserten i Göteborg och från andra sammanhang. Kyssar och upplevelse. Jag tänker på dem och känner en oerhörd avundsjuka. Jag tänker på de sammanhang som jag håller så högt bland mina egna minnen och hur de bleknar i jämförelse. Jag tänker på hur hon när hon fyllde fyrtio i något sammanhang skrev att hon föll för alldeles för unga män(niskor) och hur gammal det fick mig att känna mig. Redan då, inte ens fyllda fyrtio. För någon månad sedan släppte Håkan en ny låt och första gången jag jag hörde den på radion så slängdes jag tillbaka till den där sommaren för elva år sedan. Jag tror att jag alltid kommer att förknippa honom med den där killen som delade hennes liv där och då. Hon och han. Dem. Trots att hon idag hittat den gnistrande hemvist för sitt hjärta som hon sökt under alla år så undrar jag om hon inte ibland tänker på den där unga mannen när hon hör Håkans röst på radion. Tänker på den där sommaren och det äventyr de delade. Kanske slungas hon också tillbaka drygt tio år och minns den där tiden, den där sommaren. För mig är det så, och jag gissar att det är därför jag inte kan lyssna på honom längre. Trots idoga försök så gör det för ont. Och av samma anledning kommer jag troligtvis aldrig att åka tillbaka till den där ön jag ser från balkongen jag sitter den här sista kvällen innan 50. Den rymmer minnen från den sommaren. Sommaren då beslut togs och spelningar på Ullevi. Den rymmer så mycket. Sommaren av hennes äventyr. Lust och åtrå. Samtidigt slår det mig återigen. Då inte ens fyllda fyrtio, nu femtio.