Det är en vecka sedan midsommar. Jag steg upp tidigt. En morgonpromenad genom parken och till fiskarna för två filéer salt sill. Jag har oerhört svårt för högtider men midsommaren måste innehålla just det. Två filéer salt sill, nypotatis, gräddfil och gräslök. Förutom det full tilltro till EM-fotbollen. Flykten in i tre matcher. 270 minuter minuter plus förlängningar och expertkommentatorer i studion. Jag försökte att undvika aftonen så gott jag kunde. Trots det fanns bilderna där. En ständig närvaro. Dans runt en midsommarstång smyckad med vallmo och blåklint. Skratt, snapsvisor och vackra sammanhang. Jag såg dem hålla varandras händer. Jag såg deras läppar mötas i den ljusa midsommarnatten. Inte så mycket hon och han utan ett dem. En enhet. Odiskutabel och perfekt. Ett förkroppsligande av allt det som är rent och äkta. Totalitet. Jag såg deras kärlek där i centrum för kvällen, natten och morgonen. Hur perfekt den var. Bejublad och besjungen. Åtrån, kärleken och förälskelsen. Jag skickade midsommarhälsningar utan hopp. Utan förväntan om gensvar. Trots det en viktig hälsning för själen och medvetandet. På söndagen och måndagen dock en känsla av upprepning av nyårsfadäsen. Ett aktivt val att inte svara. Fullt förståelig men trots det gjorde den något med mig. På något sätt förkroppsligades hans superkraft återigen i allt det där. Förmågan att få mig att känna mig otillräcklig och genomskinlig. Underlägsen och otillräcklig. Men så kom svaret. Och som alltid har det den mest helande kraft. Värmen. Så jag packar in den i bomull och tar den med mig. Med in i sommaren och resan bort. Jag använder den som bränsle för det faktum att hans konturer brukar suddas ut när jag lämnar landet. En närvaro som blir alltmer abstrakt ju fler mil jag lägger bakom mig. Alltmer lätthanterlig. Det är en paus som är nödvändig. Så jag tar tacksamt emot svaret. Ett par ord som gör så mycket. Mer än jag tror hon anar. Ett par ord som genererar ett lugn. Jag tar emot och vårdar. Jag tar emot och packar ner det i ryggsäcken. Varsamt och på den bästa av platser.
Om drygt två veckor
Studentvecka! Jag undviker mina löprundor i parken. Vill inte utsätta mig för risken. Det är på veckan exakt ett år sedan sammanträffandet. Exakt ett år sedan jag såg dem där vid den studentpyntade Volvon. Ett år. Jag minns hur hans närvaro där färgade hela sommaren. Hur bilden av honom var ständigt närvarande under de där sommarmånaderna och semestern. Jag orkar inte utsätta mig för risken att återuppleva en sådan sommar till så jag pausar löprunderna en vecka. Bilder har dock varit ständigt närvarande. Studentfesten. Jag ser hyrda partytält uppsatta på gräsmattan i deras nya hus. Ja har hört skratten och sett hur människor dansat långt in i den tidiga sommarnatten. Studentmössor och visselpipor. Jag har sett allt det dör och jag har hört talen. Jag har sett hur han klingat i glaset och hållit det där Talet. Jag ser hur gästerna ömsom skrattar och omsöm blir rörda in i själen. Jag hör kommentarerna efteråt. Hur hon verkligen till slut har hittat rätt. Hur fantastiska de är tillsammans. Jag ser och hör allt det där i studentveckan. Men jag ser och minns även annat. Andra sammanhang. En skolavslutning och jag mötte upp dem vid lekplatsen vid stadsbiblioteket. Hon och hennes döttrar. En annan tid även om det känns som igår. Jag hängde med dem hem. Lösgodis och kortspel. En fredagskväll som för alltid kommer att vara gnistrande klar i mitt minne. Vin och musik när hennes döttrar gott och lagt sig. Två olika minnen och två sidor av spektrumet. En skolavslutning och en student. Allt strålar samman där i tanken. Bilder och minnen. Känslor och saknad.