Veckan hon fyller år blir ändå en paus. Några ord i en gratulation och ett svar. Ibland behövs inte mer. Även om orden är knappa, som i en konversation mellan två människor som en gång kände varandra, så finns där ändå något. Något som färgar veckan och gör den vacker. Jag har alltid varit oerhört tacksam för att hon aldrig varit den som känner ett behov av att uppdatera sociala medier med händelser ur sitt liv. Att hon aldrig varit en av dem som nästan tvångsmässigt känner ett behov av att trycka ner sina perfekta liv i halsen på de som inte önskar annat än de liv som de matas med. Bilder från födelsedagsfiranden och fester, från stilla hemmakvällar, konserter och resor. I tysthet tackar jag henne för det och i tysthet tackar jag henne för en vecka som ändå skänkt mig något. Hennes vecka. Samtidigt känner jag hur vinden börjar vända. Jul och nyårshelgen närmar sig med stormsteg. Slutet på ett år. Och med den känner jag redan hur han står där utanför dörren, redo att knacka på. Redo att med sin blotta närvaro i tanken framkalla de där känslorna av otillräcklighet som han är en mästare på. Känslan av att inte ha det som krävs. Tankar och bilder. Men jag ska göra mitt bästa för att springa i från allt det där. Jag ska göra mig bästa och förlitar mig på flyktens varma famn. Prag väntar ju som alltid där med sina öppna armar, med sin omfamning av tröst. En stund av vila.
Om ett par dagar fyller hon år. Det gör alltid någonting med mig. Ljus. Det framkallar värme mitt i den mörkaste november. Jag kommer ihåg de två gånger jag var med och firade. Inte fyrtioårsfesten utan de mer privata. Jag minns det så väl. Oförstörbart i mitt minne. En gång i huset hon köpte efter att hon separerat och sedan i ägenheten hon bodde i efter det. Två gånger. Kristallklara minnen. Varsamt förpackade djupt i hjärtat. Samtidigt en helt annan värld. Var den ens verklig eller bara en konstruktion av min fantasi? Ja, ibland undrar jag om vissa sammanhang faktisk ägt rum. Om hon faktiskt fanns där en kort stund. Om ett par dagar fyller hon år. En av de få tillfällen jag känner att jag kan skriva till henne. En generisk gratulation måhända men mycket större än så. Ja, för mig åtminstone. Hösten och vintern blir kortare, och mörkret likaså. Jag kommer aldrig att glömma datumet så länge jag lever. Gammal och dement är det kanske det sista datum jag kommer att komma ihåg. Vackert. Sorgligt. Alltid majestätiskt. Jag finner dock i värmen det framkallar i mitt bröst. Om ett par dagar kan jag åtminstone skicka en gratulation. En hälsning. Som ett eko från det förflutna.
Som ett eko
November börjar i moll Det är höstlov. Och som alltid tänker jag att de rest iväg någonstans. Kanske snö, kanske sol. Jag vet inte men det spelar ingen roll. Hela veckan har jag sett dem. Scenariorna omöjliga att räkna. Hand i hand. Den totala förälskelsen. Jag har sett henne le det där överjordiska leendet när hon sett honom i ögonen och berättat att han är allt hon någonsin letat efter. Jag har sett dem nakna tätt ihop förenade i den fullständiga lusten. Den som är deras och omätbar i omfång. Jag har hört henne ropa hans namn dör i den yttersta extasen. Allt kulminerar där på fredagskvällen. Pister eller ett solvarm bord på ett café. Allt har varit deras i veckan som gått och allt sammanstrålar i en singularitet samtidigt som mörkret sänker sig utanför. Jag har haft planer på att ta tag i några tavelprojekt jag har men saknar helt kraften. Det är som om min kropp stängt av och viljan likaså. Så jag kommer inte från soffan. Jag stannar där. Stannar och väntar tills det att fredagen är över. Kanske är det annorlunda imorgon. Kanske.