Det blir en av de där nästan verkliga drömmarna. Den som omsluter mig natten mellan fredagen och lördagen. Den som varsamt omfamnar. Jobbet är inte ens på distans närvarande. Hon är hemma hos mig. Jag bjuder på fisksoppa. Det är nästan så att jag kan förnimma doften av saffran och fänkål. Som om fantasin lämnar spår i verkligheten. Hon ler det där leendet som alltid berör mig så fullständig och sedan skrattar hon. Där i drömmen. Lite senare vill hon höra mig spela låtarna, hennes låtar. Nervositeten är påtagligt verklig där i mtt drömska tillstånd, men det blir en av de där gångerna då rösten hittar rätt. Finner sin väg. Ett av de där tillfällena då den gifter sig med gitarren. Upplevelsen jag haft där i fantasin följer med mig i det vakna. Jag kan förnimma skratten och dofterna, tonerna och närvaro. På lördagskvällen sitter jag tänker på låtarna. Hennes. Tio stycken fixt färdiga. Ett gäng instrumentala och en uppsjö låtidéer. Och de fortsätter komma och för det är jag så oerhört tacksam. Tacksam för den där påverkan som framkallar allt det där. Som öppnar porten och låter mig känna, som låter mig leva. Tacksam för henne. Jag har pärmen med texter uppslagen framför mig och kör dem från början till slut. På något sätt för att hedra drömmen jag haft. Samtidigt ler jag inombords när jag tänker på hur orimligt det hade varit att min röst verkligen fungerat i det sammanhanget, med henne där. Att tonerna skulle sitta där i nervositetens kontext ter sig ytterst orimlig, men tanken är fin. Ja tanken är god och drömmen är vacker.
Lev och älska!
Daniel
