0 Läs mer >>

För en stund glömmer jag allt. Verkligheten är inte ett faktum utan en abstraktion. Konsert!. Jag glömmer påsken. Deras svettiga kroppar tätt intill varandra. Hur de älskar. Fullständig åtrå och förälskelse. Jag glömmer allt det där. Den stundande midsommaren där han finns vid hennes sida. Sill, nubbe och skratt. Musikfestivalen i sol där han gör succé. Allt det där är borta. Tanken på hur de till sist efter en vacker sommar flyttar ihop. Hur de blir en familj. En enhet. För en stund finns inte allt det där. Jag bara flyter bort. Det är är sådan konsert. Fullständigt majestätiskt bär den mig bort. Jag flyter ut, flyter in. Jag upphör att existera för en stund och blir ett med toner och ackord. Blir ett med strofer och takt. Jag bara upphör att vara. Plötsligt är hon bara där, i allt det jag finner så vackert. Så oerhört poetiskt. Unikt i allt det hon genererar. Just där för en stund finns hon så som hon är. Det vackraste jag någonsin upplevt. Det vackraste jag någonsin burit i mitt bröst. Utan bilder och tankar om framtid. Just där i tanken om den som är hon. Jag har sällan blivit så tagen av ett tillfälle där jag bara tillåtits försvinna för en stund. Aldrig känt mig så ren och äkta, så nära den essens som verkligen utgör allt det jag känner i mitt bröst. Allt det hon framkallar. Tacksamt tar jag emot. Tacksamt befinner jag mig i stunden. Religiöst. Det är först när jag är hemma igen som verkligheten åter tar form. Först då som världen åter visar sig i sitt faktum. Men jag vilar ändå i det jag precis upplevt. Vilar i tanken om att flyta bort. Vilar i känslan av att se allt så tydligt och av att känna. Känslan av att verkligen känna.

 

Lev och älska!

Daniel

För en stund

0 Läs mer >>

Jag har svårt att få bilden av dem tillsammans i den vackra påsken att lämna mig. Hela veckan håller den sitt blytunga grepp om mitt sinne. Omöjlig att mota bort. Händer som hålls, hennes leende när hans blick möter hennes. Åtrån och kärleken som brinner i hennes bröst när de somnar tätt intill varandra. Skratt i sällskap men hans vänner eller kanske hans familj. Jag bär det i bilder. Tänker på nyheter som stundar. Dock ligger det något oerhört vackert i att hon till sist hittat hem. Det jag så innerligt önskar henne. Hittat den som ger henne allt det där hon sökt. Det jag saknar. Den som gör med henne vad hon gör med mig. Färger och toner. Men lika vackert som det är, lika ont gör det när jag tänker på honom. Jag bleknar. Jag känner mig gammal och blek. Otillräcklig. Genomskinlig i en falnande spegelbild. Tanken att jag inte kunde ge allt det där. Min oförmåga att vara den han är. Luften går helt ur mig. På väg hem från jobb en dag ser jag en reklam om en musikfestival. Bilderna fortsätter. Hur han gör dem sällskap där. Ett perfekt sammanhang. Pusselbitar som faller samman. Jag har svårt att lämna den gångna påsken bakom mig. Fortfarande där med bilder som vägrar lämna. Fortfarande där. Förtfarande närvarande.

 

Ekande påsk

0 Läs mer >>

Jag vet inte vad det är med högtider som gör att jag numer har svårt för dem. Men efter min far och min farmors bortgång så gör de mig svag. Det är som om de lämnar mig vidöppen för att ta emot. Känslospel. Även den just gångna påsken som vi inte har firat på länge har påverkat mig. På påskdagen går jag ner med två ljus och blommor till minneslunden. Kvällen är nästan somrig i sin känsla så när jag tänt de två ljusen sätter jag mig en stund. Det känns som som om jag är ensam på hela kyrkogården. Jag försöker få lugnet som råder i kontexten att slå rot i mig, att få den att blomma ut i mitt sinne. Jag tänker på påskfirandet som liten. Hur pappa gömde påskägg i skogen i stugan. Godis och backar med läsk av olika sorter. Tänker på farmor som smyckade hemmet i päskris med kulörta fjädrar och hur hon även sedan jag blivit vuxen alltid plockade fram de där päskkärringarna jag gjorde på påskpysslet i lågstadiet. Flörtkulor och papp. Det får mig att le där jag sitter. En vila i det som varit istället för tankar på det som komma skall. Även om jag gissar att jag till viss del efterkonstruerar det gångna så fungerar det ändå lugnande. Redigerad realitet kontra spekulationer om framtiden. För första gången så hittar jag ro i påsken där jag sitter. Ro i nuet. Ro i sinnet.

Påskro

0 Läs mer >>

Jag finner det svårt att njuta av långledigheten. Svårt att hitta energi i det vackra vårvädret. Jag har numer svårt för högtider. Det är som om de gör mig svag. Extra mottaglig. För mitt inre ser jag hur de firar tillsammans. Hur deras kärlek får den vackra våren att blekna i jämförelse. Åtrå i blickar och förälskelse i natten. Kroppar tätt ihop. Enhet och lust. Naken hud mot hud. Jag försöker inte låta bilderna komma åt mig men det är en kamp som jag vet att jag inte kommer att kunna vinna. En tröstlös kamp. Återigen får han mig att känna mig så oerhört värdelös. Ett genomskinligt spöke. Känslan av att inte vara den han är. Att inte vara tillräcklig. Att falna i jämförelse. 

Jag har inte klarat av att lyssna på Håkans nya platta sedan jul. Varje gång Hellströms namn dyker upp så tänker jag på dem. Egentligen vet jag inte varför men det är bara så det är. Kanske är det den där konserten hon var på för flera år sedan och den hon var där med då. En annan man men ändå. Samma känsla av otillräcklighet. Samma känsla av att så innerligt önska att man vore någon annan. Samma känsla av att ifrågasätta den som stirrar tillbaka på en i spegeln. Det är inte bara Håkan, även andra lyser med sin frånvaro på mina låtlistor. Ospelade. På något sätt förknippade. Jag klarar inte av att lyssna på dem bara. På något sätt har det blivit ett likhetstecken mellan dem och den fullkomliga förälskelse hon bär i sitt bröst. Band och låtar som jag älskar men som blir för svåra. Tankegenererande. Årets första egentliga värme utanför fönstret men trots det iskallt. En underlig känsla. Fullständigt abstrakt men ändå konkret. Jag skruvar upp musiken som på något sätt är fredad och orörd. Tom Waits svärta strömmar genom högtalarna och jag försöker kurera mig med det. Försöker hitta någon typ av ro i Påskhelgen. Någon typ av vila.

 

 

 

"Everybody loves somebody sometime"

- Dean Martin -

Någon typ av vila

0 Läs mer >>
Det är min första konsert på ett tag. Jag har hållit en låg profil i det sammanhanget. Styrd av självbevarelsedrift har jag den senaste tiden varit försiktig. Varsamma steg. Som alltid är det som om jag för en stund på riktigt kan andas när jag står där. Som om syret hittar sin väg och filtrerar. Ett naturligt membran som med kirurgisk precision rensar bort tankar och funderingar. Slaggprodukter av gångna månader upphör att existera för en stund. Det blir en stunds paus. Vila. Frikopplad från bilder låter jag tonerna fara iväg med mig. Jag berusas av decibel och låter mig villigt ledas bort, ledas in i det varma. In i den omfamning som musik alltid har utgjort för mig. Nästan helig. Min religion. Gudlös, öppen och välkomnande. Jag ser även henne där, tydlig i tanken. Tolkningsfri. Vacker. Allt det där jag inte kan sätta mitt finger på. Jag känner hur värmen blir än mer påtaglig när bilden av henne dyker upp där i medvetandet och för en stund känner jag mig så oerhört lätt. Svävande. I just den stunden Är jag. Just där finns jag. Utan självkritik och dömande ögon. Just då. Just där i en afton. Just där.
 
 
Lev och älska!
 
Daniel
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Min religion

0 Läs mer >>
 
 
 
 
"Nätter utan dagar" - Alice B
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Nätter utan dagar