Dagarna börjar springa iväg från mig. Nyss var de så många, nu bara få. Jag känner igen känslorna, jag har erfarit dem förut. Som alltid har öarna gjort honom suddig. Som ett motiv helt ur fokus. En karaktär betraktad genom ett trasigt objektiv. Konturlös agerar han endast i bakgrunden. Det är som om mitt medvetande för ett par veckor andas. Hittar syre där i det grekiska filtret. Som att själen tar sig utrymme en samling dagar där på sommaren. En kort stund att bre ut sig och dansa. Men nu är det bara ett par få dagar kvar. De som en gång uppgick till tjugoen har reducerats avsevärt till antalet. Vardagen väntar där bortom kröken men krampaktigt försöker jag hålla mig fast i stunden. Ger själen utrymmet och låter den dansa ett tag till. Jag låter medvetandet vila en stund till, bara en liten stund till. Tankar kring faktumet att jag fyllt femtio finns där dock fortfaranden. Gör sig påminda. Ihärdiga och envetna. Men även tacksamheten för en födelsedagshälsning finns där som ett plåster. En hälsning lika oväntad som livsgivande. Så mycket mer än bara ett fåtal meningar. En samling ord som ger så mycket mer just där bland tankar om att man nu gått in i den sista tredjedelen. En samling ord som verkar som balsam. Så där i den ljumna grekiska kvällen vårdar jag den födelsedagsgratulationen och låter även den dansa i det tillfälliga utrymmet. Låter orden dansa där i det speciella ljus som sommarens veckor på öarna alltid ger mig. Detta filtrerade ljus. Vackert och nödvändigt.
Dagarna
Dagen är ett faktum. Plötsligt står den bara där. Naken och triumferande. Jag har inte gjort några direkta planer utan hoppar på bussen som tar mig upp till Chora. Att planlöst vandra omkring i grekiska gränder har alltid gjort något med mig. Det är som att tiden står still. Det får mig att glömma tid och rum för en stund. Som om jag lever bortom verkligheten ett par timmar. Födelsedagen är alltid svår och denna gång är det som om den går på steroider. 50. Faktumet att jag har fler dagar bakom mig än framför mig. Omtumlande. Jag tänker inte på min mor så ofta men just på födelsedagen brukar hon dyka upp. Jag har inte många minnen av henne och de jag har vet jag inte om de är verkliga eller en konstruktion av det som berättats för mig. När jag vandrar där bland vita hus under den grekiska solen slår det mig att jag är 22 år äldre än vad hon någonsin blev. Om några hår har jag levt dubbelt så länge som hon. Ett matematisk och kalendariskt faktum som hänger kvar länge i tanken. Perspektiv och livets nyckfullhet. Ett par timmar senare är jag tillbaka i hamnbyn. Jag sitter på ett café med en frappé och en öl i ett isat glas. Jag läser gratulationer. Som alltid tar jag emot. Blir rörd. Även de mest generiska har ju ändå någon tagit sig tid att skriva. Så det är med tacksamhet jag läser varenda en. Några arbetskollegor har letat upp mig på sociala medier för att gratulera. Jag blir rörd. Men jag tänker även på henne. Som så ofta. Tänker på det gångna året. Tänker på vad en gratulation från henne gjort med mig. Samtidigt förstår jag fullständigt om hon glömt eller väljer att inte skriva. Jag minns nyårsaftonen. Jag har mig själv att skylla. Allt det där är jag smärtsamt och ständigt medveten om. Dagar jag inte kan ändra. Beslut som inte går att göra ogjorda.
Senare när mörkret har sänkt sig och jag sitter på min balkong försöker jag processa upplevelsen av att bli ett halv sekel. Ljudet av vågorna som sakta slår mot stranden och dofterna som omger mig är nästan hypnotiserande. Ovanför mig regerar en gnistrande klar stjärnhimmel och som alltid letar jag upp Karlavagnen. Precis på det sätt jag alltid gör. Jag tänker på min far och minns hur han pekade ut den för mig när jag var liten. Så för mig har stjärnbilden blivit vår, min fars och min. Från den lilla resehögtalaren strömmar Cohens "Famous Blue Raincoat" som jag alltid spelar där i slutet av mina födelsedagar. Tradition. Allt sammanfaller de där sista självande timmarna av min födelsedag. Tankar, minnen och känslor. Och det är kanske just så en födelsedag ska sluta, i alla fall för mig. Inte med tjo och tjim, skålar och sorl. Utan med den där smältdegeln av allt som varit och allt som är. Tankar och en stund där allt bara får vara.
När jag vaknar dagen efter så väntar den där gratulationen från henne. Hon kommer aldrig att veta vad det betyder och gör med mig. Den värme som den framkallar. Den unika glädjen som omedelbart letar sig in i hjärtat. Tacksamheten jag känner är total och jag ställer mig mitt i den och låter den stänga den där födelsedagen. Trots att jag vet att jag kommer att funder mycket på det faktum att jag blivit 50 så blir den det finaste avslut på dagen som jag hade kunnat tänka mig. Som jag hade kunnat hoppas på. Ett par ord där på morgonen den 9 juli. Just där på mitt femtioförsta levnadsår.
Dagen
Så imorgon är det dags. 50. Ett halv sekel. Jag har svårt att greppa det. Faktumet. Verkligheten. Tio år som fyrtioåring till ända. Nu i övre medelåldern. För exakt elva år sedan befann jag mig på Koufonissi, grannön. Jag kan se den från balkongen där jag sitter. Elva år. Då inte ens fyrtio. För alltid den ö där jag tog beslutet att berätta för henne. Sedan dess har det inte gått en dag då hon på ett eller annat sätt dykt upp i tanken, dykt upp som bilder. En gränslöst vacker närvaro. Fler än fyratusen dagar. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med siffrorna. 50 och 4 000. Samtidigt där för elva år sedan hade hon ett sommaräventyr med en yngre man. Jag visste det inte just där och då utan hon berättade det senare. Två helt olika somrar. Hennes och min. När jag tänker på den där sommaren så tänker jag automatiskt på Håkan Hellström. Det är märkligt hur vissa saker fastnar i en. Hur de slår rot. Jag minns hur hon ett par månader efter den där sommaren pekade ut honom för en av sina vänner i en konsertfotobok. Jag minns att vi var på väg till en konsert med Morrissey. Hon nämnde hans namn. En publikbild från Ullevi. Jag tänker på de minnen han än idag har med henne från den där konserten i Göteborg och från andra sammanhang. Kyssar och upplevelse. Jag tänker på dem och känner en oerhörd avundsjuka. Jag tänker på de sammanhang som jag håller så högt bland mina egna minnen och hur de bleknar i jämförelse. Jag tänker på hur hon när hon fyllde fyrtio i något sammanhang skrev att hon föll för alldeles för unga män(niskor) och hur gammal det fick mig att känna mig. Redan då, inte ens fyllda fyrtio. För någon månad sedan släppte Håkan en ny låt och första gången jag jag hörde den på radion så slängdes jag tillbaka till den där sommaren för elva år sedan. Jag tror att jag alltid kommer att förknippa honom med den där killen som delade hennes liv där och då. Hon och han. Dem. Trots att hon idag hittat den gnistrande hemvist för sitt hjärta som hon sökt under alla år så undrar jag om hon inte ibland tänker på den där unga mannen när hon hör Håkans röst på radion. Tänker på den där sommaren och det äventyr de delade. Kanske slungas hon också tillbaka drygt tio år och minns den där tiden, den där sommaren. För mig är det så, och jag gissar att det är därför jag inte kan lyssna på honom längre. Trots idoga försök så gör det för ont. Och av samma anledning kommer jag troligtvis aldrig att åka tillbaka till den där ön jag ser från balkongen jag sitter den här sista kvällen innan 50. Den rymmer minnen från den sommaren. Sommaren då beslut togs och spelningar på Ullevi. Den rymmer så mycket. Sommaren av hennes äventyr. Lust och åtrå. Samtidigt slår det mig återigen. Då inte ens fyllda fyrtio, nu femtio.
Imorgon
50 år. Födelsedagen har jagat mig de senaste veckorna. Jag trodde inte den skulle påverka mig på det sätt den gjort. Det gångna året har spätt på. Det har givit tankarna bränsle. Känslan av att bäst-före-datumet är passerat har i stunder varit ytterst påtaglig. Att vara passé. Allt har cirkulerat. Dansat sin kraftfulla men sorgsna dans där bland tankarna. Trummat på och motarbetat mig. Parallellt med det har deras sommar spökat. Fantasins bilder har varit frekventa och övermäktiga. Men övärlden gör vad den brukar. Som alltid lindrar den. Bilden av honom bleknar och jag minns annat. Ser annat. Andra somrar och andra kontexter. Jag vet inte vad det är som gör det. Vet inte vad det är som framkallar det där balsamet för mitt sinne. Men mitt medvetande tar tacksamt emot. Det greppar tag och håller fast. Det vägrar släppa. Ett år som detta är tacksamheten för just detta faktum ännu större. Behovet monumentalt. Som alltid så pågår Roskildefestivalen samtidigt som starten av min sommarflykt. Jag har alltid förknippat festivalen med henne. Det var just musiken som förenade oss där i början av vår vänskap. Det vi hade gemensamt. Så även om jag vet att hon är där med honom så förblir han märkligt nog transparent. Det hennes festival, hennes och hennes vänners. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. En gemensam vän skickar klipp därifrån och på ett tycker jag mig skymta henne. Men jag vågar inte titta en andra gång. Vill inte riskera att se honom där i sammanhanget. Vågar inte testa gränserna av kraften som öarna har. Styrkan i dess balsam. Den där kraften som får honom att bli mindre påtaglig. Inte nu. Inte vid 50. Jag vågar helt enkelt inte.