Hennes blonda lugg faller ner framför hennes ögon. Sakta för hon bort den med sin hand och lägger tillbaka den bakom örat. Varsamt. Hennes blick är betänksam. Drömmande. Minnesbilden är över ett år gammal. Hon sitter i min gråa soffa med benen uppdragna under sig och jag har precis satt på en låt som jag vill att hon ska höra. Det är sen kväll. Jag vet inte varför, men jag har gått med den där minnesbilden i mina tankar hela dagen. Jag har burit den. Omfamnat den. Minnet av hur det slog mig hur oerhört vacker jag tyckte hon var där, hur oerhört vacker hon är. Inte bara i det uppenbart visuella utan även i allt det som är hon. En helhet jag aldrig sett tidigare. Allt det där får min själ att le. Allt det där som är hon. Det slår mig varje gång. Värmen. Det som gnistrar. Det som anslår strängar. Mina strängar. Bilden är fjäderlätt att bära då det är ett minne av sammet. En enkel afton förra året. Jag undrar om livet i stunder inte är lite himmelskt ändå. Just i stunder då det får min själ att le.
Lev och älska!
Daniel