Min farmor är sjuk. Efter att hon legat inlagd för en infektion i några dagar kom hon hem igen förra veckan. På söndagsmorgonen har hon dock blivit dålig igen. Denna gång känns det allvarligt. Jag åker ut till henne för första gången på länge. Min farbror har förberett mig och berättat att hon beter sig lite underligt. När jag kommer dit har hon svårt med orden. Hon hittar dem inte och ibland kommer de ut i en enda röra. Hon blir arg på sig själv när hon inte får fram det hon vill säga. Jag märker hennes irritation. Hon har aldrig gillat det där med att kroppen blir gammal. Jag försöker lugna henne och säga att allt är ok, men jag är tagen. Min farmor har spelat en viktig roll i mitt liv. Troligtvis den viktigaste. Hon har varit den enda konstanten. Hon var den som cyklade bredvid mig på väg till hemvärnsgårdens lekskola när jag var liten. Hon var den som var med mig och höll min hand den där första dagen i ettan. Jag kommer ihåg att det regnade. Hur hon satt längst bak i det lilla vindsbelägna klassrummet. Det var aldrig min far som skötte kvartsamtalen med lärarna när jag växte upp utan det var hon. Farmor. En människa till bredden fylld med snällhet och värme. Den finaste man kan tänka sig. Fläderblomssaft, stekt sill i ättika och inlagda gurkor. Dofterna sköljer över mig. Trygghet. Det var alltid något på gång i hennes kök. Blundar jag kan jag tydligt se den stora glasburken med salt sill som ibland stod i uthuset. När jag var fattig student kunde hon i smyg sticka till mig en hundralapp bara för att jag skulle har råd att köpa mig en pizza. Så när jag nu ser henne sitta bredvid mig i soffan och föra en otröstlig kamp mot sitt språk och orden så ser hon så liten ut. Trots att hon nästa år ska fylla nittio så har hon ändå varit fylld av liv. Men på något sätt får jag känslan av att det där nu håller på att rinna bort. Att det är dags. Vi frågar henne om hon är trött och vill vila sig lite. Hon nickar och går lägger sig. Sömnen kommer fort och jag slås återigen av hur liten hon verkar. Som om hon kunde rymmas i mina kupade händer. Viktlös men trygg. Det gör ont att se henne där och jag kan inte slå mig fri från den där krypande känslan av att allt har sitt slut. Även hon. Denna urmoder. På ett sätt är det nästan befriande att till sist ta sig hemåt igen. Det är en självisk känsla men synen av henne har satt djupa spår och besöket har tagit mig hårt. Så hårt att när jag på den sena eftermiddagen sjunker ner i ett ångande bad så så känns mina ögon tjocka. Otympliga. Som om de inte ryms i sina hålor längre. Jag har hällt upp en rejäl whisky och låter alla känslor komma. Ovana tårar blandas med det heta vattnet, dolda för omvärlden. Det är som om jag tar ut det där i förskott men tyvärr är det den känslan som råder. Jag kan inte se det på något annat sätt. Denna gång tror jag inte det finns någon väg tillbaka, inte ens för henne. Hon som trotsat allt. Dagen efter berättar min farbror att de kört in med henne till sjukhuset igen men att de inte vet något mer ännu. Så jag väljer att se henne i ljuset av det som varit. Med en rykande chokladkaka i köket eller cyklandes till Vinstorpsskolan med en liten mig på pakethållaren. Det är de bilderna jag bär. De jag med kärlek vårdar. Det är för de mina ovana tårar letat sig fram.