Det finns så mycket i det lilla. En skymt. En doft. Häromveckan gick jag förbi Frälsningsarmén på väg hem från mitt jobb. Eftermiddagssolen lyser och på den illa klippta gräsmattan står ett vitt plastbord med tillhörande stolar. Det är en sorglig samling möbler men ändå genererar de en bra känsla i mig. De får mig att tänka på det lilla huset där jag växte upp. Jag kan se liknande plastmöbler stå på den gräsmattan. Det gamla äppleträdet med sin knotiga stam står där i bakgrunden. Under dess lövverk står en baden baden stol uppställd, vilandes där med sin storblommiga och skrikiga dyna. Det är sommarlov och jag kan nästan känna den där känslan som infann sig då. Fula möbler som ger en vacker bild. Nästa morgon är jag åter på väg. Jag går förbi en fläderbuske och stannar plötsligt till. Doften är så bekant. Den får mig att känna mig hemma. En doft av sommar. Det är nästan så att jag kan känna smaken av farmors flädersaft när jag står där. Det finns en trygghet i den där doften. En till synes obetydlig buske, men trots det stark. Orubblig. Även om det bara är flyktiga minnen så påverkar de mig. Stegen känns plötsligt lättare.
