Det blir den där pausen jag behöver. Det känner jag redan i bussen på väg dit. Hon har bjudit över på en bit mat och sällskap i lördagskvällen. Det är hon och en av hennes tjejer. Jag känner värmen direkt när jag kommer in genom dörren. Värmen de utstrålar. Omtanken i en jobbig tid. En vila från det abstrakta där i känslan av ett hem. När vi sätter oss ner för att äta är det som jag jag kan andas för första gången på flera veckor. Som om hela jag får syre för första gången på länge. Plötsligt vaknar mina celler och från det slumrande tillstånd de befunnit sig i. Plötsligt hittar mina andetag varenda del av min kropp. Jag känner livet mitt i döden. I stunder skrattar vi och i andra stunder pratar vi om sorgen i förlusten. I det som inte går att återkalla. Sida vid sida går de där spåren och båda känns lika självklara och naturliga. Glädjen och sorgen. Som alltid slås jag av kraften i det som är hon och det den kraften gör med mig. Vågor av det som inte kan definieras. Jag suger åt mig det i aftonen. Jag låter mig lägras av det vackra och försöker ignorera det faktum att klockan går alldeles för fort. Som om tiden hanteras annorlunda i tillståndet och i deras lägenhet. Just där i ron, där i värmen. Det blir en paus jag behöver. En stund i ljuset av det vackra.
Idag skulle han fyllt 72 år. Det hela känns så oerhört abstrakt men samtidigt smärtsamt närvarande. Liv och död sida vid sida. Hans födelsedag. Jag tyckte alltid att det var viktigt. Viktigt att åka ut till honom och gratulera. Något som för en vecka sedan var en självklarhet är nu en omöjlighet. Trots att han de senaste åren varit ganska sluten i sig själv så har det ändå varit en del av allt, hans födelsedag. Men igår köpte jag gravlyktor istället för present, de första jag någonsin köpt. Så på måndagskvällen går jag ner till minneslunden på Gamla kyrkogården i Malmö med en bukett blommor och det där ljuset i min hand. Trots att han fortfarande befinner sig i ett kallt bårhus i Lund så känns det rätt. Trots att jag inte är religiös så känns det riktigt. En stilla stund bara han och jag, om än så bara i tanken. Min far och jag.
En stilla stund
Så kommer då det där samtalet som jag fruktat. Det samtal som jag med svärta tänkt på. Försökt förtränga in absurdum. När jag ser min farbrors nummer på displayen vet jag vad det gäller. För andra gången i år så vet jag exakt vad det förkunnar, vad som väntar där på andra sidan. Min farbror berättar att läkaren precis har ringt och att han tycker att vi bör komma in till lasarettet, att det inte är långt kvar. Jag kastar mig på första tåg till Lund. Minuterna är evighetslånga, det är som om tiden står still. Trots det är jag på plats 40 minuter senare. Dörr till dörr. Exakt 40 minuter. Men då är det redan för sent. VI hinner aldrig. Min far har gått bort. Pappa är död. Jag ser det i sköterskans ansikte. På handtaget till dörren hänger en skylt. Jag registrerar inte vad det står på den men vet vad den innebär. En skylt som meddelar att det är över. Att döden väntar där inne. Dörren känns blytung och all kraft är nödvändig för att öppna den. Där ligger han sedan. Slutna ögon. Liten och mager men i frid. Fullständig tystnad. Vi sätter oss ner bredvid honom. Sköterskan berättar att hon satt med honom i slutet. Att allt gick stilla. Just där är hon större än livet självt då hon följde honom till slutet. Sedan lämnar hon oss. Vi sitter där, jag, min farbror och pappa. Jag vet inte hur länge, det är som som om tiden upphört. Vi gråter. Min farbror är uppgiven och jag lägger min arm runt honom. Jag tänker på det faktum att vi aldrig hann dit i tid. Att pappa inte fick hålla våra händer där i slutet. Att det var någon främmande som satt där bredvid när han tog sina sista andetag. Jag känner ska, och tanken gör så oerhört ont i mitt bröst när jag sitter där och tittar på honom. Just där önskar jag inget mer än att jag hunnit in i tid. Min pappa. Far. Till sist reser vi oss upp. Jag vet inte hur länge vi suttit där vid hans sida. Tiden är inte ett faktum just där. Minuterna obetydliga. Evighetslånga och flyktiga på samma gång. Min farbror går fram till honom, smeker hans kind och säger hans namn, tre gånger samtidigt som tårarna rinner längs hans trötta ansikte. Sedan går jag fram. Stryker pappa sakta över pannan och håret. Han känns fortfarande varm och jag kan känna hans mjuka hår under mina fingrar. Ett magert ansikte men till slut i vila. Det är en bild jag aldrig kommer att glömma. För evigt fastetsad där under slutna ögonlock. ”Sov gott pappa!” mumlar jag knappt hörbart. En röst som är obefintlig, ackompanjerad av tårar och sorg. Allt där i en vacker brittsommardag. ”Sov gott pappa, vila i frid!”
Din son!
Vila i frid!
En livsuppehållande operation kallar de det. Doktorn har sagt att de inte kommer att kommer att försöka starta hans hjärta om det stannar under ingreppet. Han är för svag. Min far har akut fått åka in på sjukhus och min farbror säger att vi måste ställa in oss på det värsta. Det värsta! Han säger det precis efter att han berättat vad doktorn informerat om. Meningarna tar inte många sekunder men ändå känns det som en evighet. Jag slutar att andas när jag tänker på det han sagt. På natten sover jag inte alls. Orden ”En livsuppehållande operation” har satt sig i mitt huvud och vägrar lämna. De vrids ut och in. Pulserar i tanken. Förstoras och förminskas. Vid lunchtid nästa dag ser jag min farbrors nummer i telefonen. Ännu en gång slutar jag att andas. Ställa in oss på det värsta! När jag svarar så berättar han att pappa klarat operationen, att kroppen trots allt hanterat det. Mer än så vet han inte. Så jag vilar i det tills nästa samtal. Trots det kan jag inte släppa de där orden. En livsuppehållande operation…
