Småfull och rätt lycklig!

Efter att ha jobbat nästan två veckor är det som om tankarna från våren åter ger sig själv tillträde. Tvingar sig på. Pausen från ledigheten känns blott som ett avlägset minne. Bara två veckor, knappt. Som alltid sammanfaller återkomsten till jobb med Malmöfestivalen, åtminstone på ett ungefär. Förra året var jag inte alls där. Undvek eventuella möten som skulle kunnat ske. Jag kommer ihåg hur jag gick omvägar på väg hem för att undvika folkmassorna. Det var nytt då, hon och han, så jag vågade inte. Höll mig undan. I år har sett några konserter men fortfarande har jag försökt undvika att se mig omkring. Trots att jag inte vet om det fortfarande finns ett ”dem”. Ibland har jag fått känslan att det inte är så men jag har sedan länge lärt mig att inte lita på mina tolkningar, att det där som jag uppfattar mellan raderna bara är konstruerat av mina egna tankar. En egen bild som vid några tillfällen nästan slutat i beständig sorg. Men jag har också lärt mig att sommaren har en tendens att skapa händelser, att få saker att ske. Så för säkerhetsskull har jag undvikit några av kvällarna. Tagit det säkra före det osäkra. Men jag har dock vistats där och det är alltid något. Det är så jag resonerar. Festivalen är slut och helgen just startat. Jag tänker på hur hon haft det i sommar, med en förhoppning att hon njutit. Att hon funnit den där glädjen och energin, allt det positiva i flödet som en sommar kan ge. Det bli så uppenbart där vid frukostbordet att det inte finns någon jag unnar det mer. Tydligt trots nervösa festivalvistelser och annat.  Just i den känslan har jag alltid känt mig trygg och fullkomlig ärlig, och det ger mig mig ett lugn och en sinnesro. En ro som regerar oavsett hur världen ser ut.

Lev och älska!

Daniel