Maj i antågande och utanför en sol som får själen att tina upp en aning. Som om tjälen lossnar och tappar sitt grepp inombords. För första gången i år har jag begett mig ut i parken. En brassestol, en bok och två kalla öl. Ett vårtecken så gott som något. En oas för hyresgästen utan balkong. Vårtörstande människor har fått samma tanke som jag. Så jag är inte ensam där på gräset bland träd som inväntar grönska och små blommor som stolt rest på sig. Filtar, familjer, hundar och par vars kärlek redan står i vårblom, alla har de lämnat hemmet för att söka solen. Alla har de letat sig ut för att ta emot värmen och söker ivrigt strålarna. Doften av vår finns där också. Den där allra första nyansen som ges tillträde när vinterns sista desperata försök att klamra sig fast misslyckas fullständigt. Dess kollaps total. Plötsligt hör jag ett skratt en bit bort. Hennes. Den välbekanta pulshöjningen är omedelbar och värmen som följer i dess kölvatten är lika monumentalt vacker som alltid. Men när jag vänder mig om ser jag att det inte är hon. En bit bort sitter ett ungt par och den unga kvinnan skrattar åt något som mannen sagt. De dricker vin och äter sallad från pappkartonger. Trots det stannar känslan kvar i mig. Färgerna. Jag ler fånigt. Trots faktumet att skrattet varit någon annans bär jag det med mig resten av dagen. Vårens klang blir klarare och det är som syresättningen i mitt blod ökar. Det stannar kvar. Det varar och jag tar tacksamt emot.
Lev och älska!
Daniel
