0 Läs mer >>

Jag vaknar några minuter innan klockan ringer. Jag gör det rätt ofta. När jag ligger där tänker jag på hur det hade känts att se henne liggande där bredvid mig. Drömmandes bakom slutna ögonlock. Tryggt sovandes. Att se hennes bröstkorg sakta höja sig i takt med andetagen. Att se det där vackra ansiktet som alltid bringar mig lite ur fattning. Att få se allt det som är hon vila där. Så nära nattens drömmar blir mina tankar nästan levande. Som en film i vilken jag har en av de två huvudrollerna. Ett makalöst teaterstycke. Episkt. Värmen inom mig stiger. Jag ler. Ibland har jag önskat att vi hade haft ett gemensamt ”snedsteg” tillsammans. Hon och jag. Att jag hade haft ett verkligt minne av bilderna som värmer mitt sinne på morgonen. Minnet av hennes huvud vilandes mot min arm. Känslan av hennes mjuka andetag mot mitt nakna bröst. Min hand varsam på hennes höft. Minnet av att faktiskt få ha sagt ”god morgon”. Trots att jag vet att jag inte slår an de strängarna i henne så har önskan av ett faktiskt minne ibland blommat upp i mig.  Att för en natt ha varit ett. Hon och jag. Väckarklockan rycker mig ur mina tankar och jag stiger upp för att möta torsdagen. Novembermörkret härjar fortfarande utanför men värmen som jag känner bringar ändå ett behagligt ljus i min nedsläckta lägenhet. Ett ledjus av vackraste slag. Det är en fin morgon.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ledljus

0 Läs mer >>

Jag gör som jag gör vissa söndagar. Jag sätter på Chet Baker på stereon, häller upp en stor Cognac och tappar upp ett varmt bad. Skållhett. När jag ligger där halvslumrandes och låter det varma vattnet rena varenda por på min nakna kropp så funderar jag. Meditativt. Jag tänker på allt det där hon gör med mig. Hur galet bra hon får mig att känna mig. Den där nästan himmelska talangen hon har. Varsam och smekande. För ett par dagar sedan satt hon där bredvid mig, skrattandes. Det lyfter mig alltid. Det öppnar dörrar i mig. Det gnistrar. Nervositeten jag fortfarande alltid känner strax innan jag träffar henne omvandlas till en värme som fullständigt fyller mig när jag väl är i hennes närhet. Så fort jag ser det där leendet transformeras det till allt det där som jag inte kan förklara. Till det som med ord inte kan definieras. Bokstäverna kan inte göra det rättvist. Så jag ligger där och känner allt det som strömmar genom mig. Upplever det. Jag finner mig i det. För en stund bara finns jag. Vad är det egentligen hon gör med mig? Det där vackra. Var kommer allt det där ifrån? Jag hör Chets ljusa röst strömma från högtalarna och förlorar mig en stund i drömmen. Drömmen i vilken hon sitter där bredvid mig. Jag vilar, jag är!

 

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vilar

0 Läs mer >>

The man that never was

(D. Svahn - work in progress)

 

When I hear you voice beside of me

The brilliance of your laughter

Well, I´m not longing for the morning after

 

Your silent smile paints the evening white

And the moon seem so much brighter

It´s the song of You, I am but the writer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

The man that never wa...

0 Läs mer >>

Jag har i helgen funderat en del på det här med förälskelse. Dess irrationella natur. Allt det där den gör med en. Så oerhört vacker och rogivande den kan vara och samtidigt få ens tankar att gå på högvarv. Dess förmåga att sopa förnuftet från banan och bara ta herraväldet. Vad är det som gör att vi kan falla så handlöst? Vilka mekanismer är det som ligger bakom allt det där? Vad är det i de där personerna som gör att vi finner dem så underbara? Jag bryr mig egentligen inte om svaren. Det spelar ingen roll. Jag känner bara en tacksamhet för att livet visat mig såhär vid fyrtio att jag också har förmågan till förälskelse. Inte bara alla andra. Förmågan att faktiskt känna såhär, oavsett om det i stunder bjuder upp till våldsamma känslomässiga danser. Men även det är på något sätt vackert. Dess fullständiga förmåga. Dess enorma kraft. Ganska otroligt när man tänker på det.

Ja en konsert kan sätta igång en hel del tankar, i alla fall för mig. Det var på det jag var i lördags. Det som satt igång mina funderingar. Konserter får mig alltid att andas. De får mig att känna mig lite större och lite mer fylld. Denna gång var sällskapet dessutom det allra finaste. När jag stod där slog det mig att jag inte skulle vilja vara någon annanstans än just där vid just den tidpunkten. Det var nästan att jag kunde ta på allt det där som flödade genom mig, allt det jag kände. Det fullkomligt rena i känslorna. Det vackra. Jag kunde nästan känna dess sammetslika yta men min hand där jag stod. Nej, jag bryr mig inte om svaren. Jag har förmågan att känna och det är gott nog.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förälskelsens irratio...

0 Läs mer >>

För ett tag sedan var jag på väg tillbaka till jobb efter en lunch. Ett regn hade skapat stora pölar på den cykelbana som jag gick på. Små insjöar fria från krusningar. En bit bort såg jag en ung kvinna komma cyklandes med sin dotter vid sin sida. När de kom närmare såg jag hur den lilla tjejen med ett stort leende på sina läppar tog sats mot en stor vattenpöl. Fortare och fortare gick hennes trampor. Glatt. Frenetiskt. I just den stunden fanns bara det för henne. Hon gjorde allt för att förgylla just det korta tillfället. Allt annat var trivialt. Vattnet sprutade när hennes lilla cykel penetrerade den stilla ytan på den utvalda vattenpölen. Kaskader. Hennes mamma, som naturligtvis cyklade runt vattensamlingen, höjde rösten mot henne och påpekade att hon gjort fel. Sedan var det hela förbi. Jag tilltalas oerhört av hur den där lilla tjejen agerade. Så som barn ofta gör. Hur hon närmade sig det hela. Hennes approach på livet. Satsade. Just där, just då. Hon brydde sig inte om något annat och tog en chans. Ja, dessa chanser. Jag är glad att jag själv tog den där chansen förra året. Trots att jag visste att oddsen för att det skulle sluta på det sätt jag så innerligt önskade var klart jämförbara med det lotto jag envisas med att lämna in, så är jag glad att jag i alla fall försökte. Den potentiella vinsten, hur otrolig den än var, var ju så oerhörd. Det största av dem alla. Magnifik sopade den bort alla sannolikhetskalkyler och odds. Dess skönhet överträffar allt. Vem borde inte agerat så? Det där med att kunna se sig själv i ögonen när man blir äldre och veta att man i alla fall försökte. Att man lät sig ledas av det som brann i den vackraste av platser i sitt hjärta. Det är ju allt vi kan göra. Satsa. Ta en chans. Så precis som den där lilla tjejen handlöst tog sikte mot den där vattenpölen så vågade jag något för en gångs skull. Riktade kraften på att hoppa istället för att stå kvar. Lät hjärtat styra. Slängde förnuftet och brydde mig inte om huruvida jag skulle bli blöt eller inte. Oddsen var bara siffror.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pölar med vatten