Det är på dagen tre år sedan min far gick bort. På bråkdelen av en sekund kan jag kastas tillbaka i tanken. Hur jag skyndade mig till lasarettet men ändå inte han dit i tid. Fortfarande kan jag bryta ihop när jag tänker på det. Hur han inte hade någon som han kände bredvid sig i sin sista stund. Att jag inte var där och håll honom i handen innan han släppte taget. Det där framkallar alltid sorg, det genererar alltid tårar. Faktumet att jag anlände för sent påverkar mig fortfarande. Jag kommer ihåg hur jag och min farbror satt där med tårar bredvid sjukhussängen. Hur länge vet jag inte. Tiden som en abstrakt företeelse. Till sist sa vi adjö och jag strök honom över kinden och håret och minns att hans hud fortfarande var varm och hur mjukt hans hår kändes. Senare tog vi en taxi hem och jag slogs av hur tyst, mörkt och livlöst huset verkade efter att både min farmor och far försvunnit på så kort tid. Som om även det kände sorg. Fjärran från barndomens och ungdomens puls som alltid fanns där förr och som varit dess signum genom alla tider. Med ljudet från den gamla väggklockan som sällskap delade min farbror och jag en flaska whisky och försökte finna riktning i allt. Fåordiga och ledsna.
Tre år. På många sätt är världen annorlunda idag. Min värld. Ett år som satte gränsen för ett före och ett efter. Företeelser med änd-datum. Plötsliga och omedelbara. Jag stannar en stund i just den tanken. Jag tänker på hur saker vi tar för givna plötsligt upphör att existera och vara en del av oss. Från faktum till historia. Från närvaro till minne. Passar vi inte på att vårda människor, företeelser och relationer så står vi där plötsligt nakna med tankar om allt vi inte gjorde eller ångerfyllt begrunda det vi faktiskt gjorde och önskar ogjort. Allt har en ändpunkt så vi måste se till att ta hand om det som spelar roll. Allt det som är heligt. För en dag är allt ett minne blott. Det är på dagen tre år och jag tänder ljuset som står där bredvid fotografiet av min far. Jag tänder ljuset för honom men även för allt det där andra som vi mist. För allt det som varit viktigt. För allt det som är heligt.