Jag sträckläser 150 sidor och lägger sedan boken på nattduksbordet. Det är fortfarande tidig morgon då jag avslutat stänger pärmen på Lena Anderssons ”Egenmäktigt förvarande”. Utläst och konsumerad. Berörd. Sekvenserna av igenkänning finns där. Vissa passager oerhört bekanta, men ändå inte. Ester drivs av hoppet, det fyller hennes sinne. Hoppet om en kärlek som bjudit in henne och som ger henne skäl att tro. Tro på villfarelsen. Det är en kärlek som själviskt utnyttjat situationen. Det är den älskades makt över den älskande i all sin tydlighet. Hos mig finns inte den där egencentrerade motparten, den som tär, utan här regerar istället den ömsesidig respekten och vänskapen. Hos mig har hoppet ingen roll att spela som den har hos henne, och det skriver jag inte med någon bitterhet i orden. Nej, det gör jag inte. Hos mig är det istället drömmen som härjar. Det är den hag har. Fullständigt medveten om dess orimlighet finns den där ändå och ger mig värme. Hoppet hos Ester är både närande och tärande, hos mig ger drömmen energi. De har ett släktskap men ändå fullständigt olika. Det är en bok som jag tror vi alla kan känna igen oss i. Där finns sekvenser som vi utan att behöva skriva om dem alldeles för mycket kan applicera direkt på våra egna liv. Just de där böckerna är magiska. De som fullkomligt tar oss med storm. De vi streckläser när vi vaknar tidigt en morgon och inte kan somna om. De som slukar oss fullständigt. Förtrollande men också lite vanskliga. Vi får inte glömma att de till syvende och sist bara är just romaner. Fiktion. VI får inte låta oss blint ledas. Det är lätt att se sitt eget liv direkt och filtrerat ur författarens ögon. Som om de hade svaret på ens egna specifika frågeställningar. Förväxla drömmarna med hopp. Sätta likhetstecken där det inte finns några. Här måste man vara vaksam. Medveten. Inte låta ens tankar dra iväg en på vägar som egentligen inte är ens egna. Eftertanke och självanalys är som alltid av största vikt. Vilka är mina egna ord och vilka är författarens? Vilka är mina tankar och vilka är historieberättarens? Jag antar att det är som livet självt egentligen. Vi låter oss färgas av omgivning och tillfälligheter, färger som egentligen inte är våra egna. Vi leds på vägar av guider som inte vet något om våra tankar och känslor. Det är ett komplicerat nystan. Trådarna är svåra att urskilja. Vilka är mina och vilka är allt det där andra? Hoppet finns där kanske inte, men jag vårdar ändå drömmen. Jag vårdar energin den ger och dess renande påverkan. Jag har tidigare sagt att jag är en drömmare. ”So what?” Vad gör det om jag drömmer så länge jag är medveten om att det kanske bara är just en dröm. Drömmar existerar utan hopp, och det är väl tur det. Det är väl så det måste få vara. Livet hade varit väldigt tunt och färglöst om vi hade tvingats lägga just den begränsningen på våra drömmar. Det vore att fjättra och censurera dem. Det vore ett förtryck som jag inte vill vara med om. Jag tänker på all den musik, alla böcker och all konst som aldrig getts uttryck om vi tvingats sätta likhetstecken mellan hoppet och drömmen. Det hade varit en värld så anonym och uddlös. Onödigt tråkig. Det hade inte varit en värld jag hade velat leva i.
Lev och älska (och dröm)!
Daniel
