Trilogi
När hon skriver att hon ”förstår om du har bättre saker för dig en fredagskväll”, så skrattar jag till tyst för mig själv. Det finns få bättre saker jag kan tänka mig än att spendera den just där, hos dem. Så några timmar senare sitter jag där med henne och hennes två tjejer. Hemma hos dem. En middag. En fredagskväll. En afton i all sin enkelhet med ändå så oerhört vacker på alla sätt. Tillfällen då man önskar att man bara hade kunnat trycka på pausknappen och få det att vara åtminstone lite längre. Tillfällen som detta. Jag har haft en lätt ångest sedan jag kom hem från årets ö-luff. Ångest för vardagen, det nya jobbet och allt det andra. Men just där existerar den inte. Jag kan inte ens minnas tankarna som cirkulerade i mitt huvud någon dag tidigare. Just där är allt borta. Tanken känns ren. Tydligt. Ett spa för mitt sinne. Som alltid blir jag varm långt in i själen när jag ser på henne. Jag får lägga band på mig för att inte min blick ska stanna kvar för länge. Berusande. Hennes tjejer föll jag också tidigt för. Bedårande. Härliga. När den sista rundan kortspel är slut och det är dags att gå hem kramar den äldste om mig och säger att hon hoppas att vi ses snart igen. Det känns i hjärtat ”Jag med”, svarar jag. På väg till bussen tänker jag åter på hennes ord ”förstår om du har bättre saker för dig en fredagskväll”, och jag skrattar till igen. Bättre än så här? Nej, sannerligen inte.
Lev och älska!
Daniel
En afton
The system only dream...
Det har gått över en vecka sedan jag fyllde år. Jag brukar inte reflektera så mycket på att jag blir äldre. Visst känns det fint med de gratulationer som trillar in på telefon och sociala medier, ord som värmer. Vetskapen om att någon tänker på en när de skriver gratulationen, men större än så gör jag det inte. Jag knyter inga större tankar vid händelsen. Vad jag brukar göra är att reflektera lite över året. Lite i retrospektiv. På händelser och människor. I år gjorde jag inte det. Jag orkade inte med den självrannsakan det innebär. Den leder alltid till självkritik och stormar i självkänslan, och jag behövde inte det. Istället gjorde jag något som jag väldigt sällan gör. Jag tänkte på min mor, kvinnan jag aldrig fick möjligheten att lära känna. Tankarna är ganska kliniska, även om jag spelar på vissa känslosträngar. Anslår några enstaka moll-ackord. Jag tänkte på hur jag varit ”om inte”? Jag tänkte på den person som idag varit ”jag” om hon inte avlidit den där sommarkvällen den 10:e juni 1979. På människan. Någon helt annan. När jag gick i KBT läste jag en hel del om hur händelser såsom en förälders tidiga bortgång kan påverka ett barn. Hur det kan forma dem. Så jag satt där på min födelsedag och begrundade det på ett nästan vetenskapligt tillvägagångssätt. Försökte skissa upp den där människan. Vem hade han varit? Vilka typiska karaktärsdrag hade varit hans? Vilken riktning hade hans liv tagit? Jag tänkte mycket kring det där med självkänsla och självförtroende. Kanske hade det varit den där drygt fyrtioåriga mannens styrka. I detta parallella universum. Samtidigt hade det väl inte varit jag? Hur skulle det kunna vad det? Hur missnöjd jag än kan vara med den som tittar tillbaka på mig i spegeln på morgonen så finns det ju något värde i den där gestalten. En sammansättning av egenskaper, tankar, ofärdigheter och färdigheter som just gör mig till mig. Mitt ”jag”. Skräddarsytt av livet självt. Måttbeställd. Personifierat i detta universum. På ont och gott. Med brister och styrkor. Och just den människan är den enda jag kan vara. Vars musik är den enda jag till fullo hanterar bättre än någon annan. Och på något sätt är det väl vår skyldighet att ta tillvara på just det. Vad annat kan vi göra?
Lev och älska!
Daniel
Vad annat kan vi göra
Nya namn, gamla tankar Jag lägger ner vykortet bredvid mig och känner mig fånig. Jag lägger pennan bredvid. Parallellt. Som att jag inte borde, så jag slutar skriva. Är det kanske här jag borde sluta texta ner de där raderna. Jag vet inte. Men jag känner namnen i mig. Nya namn med gamla tankar. Hydra reser sig ovanför mig och jag känner igen tankar och frågor från tidigare somrar. Jag känner igen rytmer och satsmelodi. Mönster. Drar slutsatser som kanske inte är förankrade i det verkliga. Men de finns där, just där i sommarkvällen. Precis som de fanns där för fyra år sedan, och precis som de fanns där för två. Hennes förälskelser. Jag försöker slå bort det. Bara låta det flyta omkring där obemärkt. Som det mentala muskelminne som reaktionen är. Det tidigare upplevda som resonerar automatiskt. Ett inlärt beteende. Sedan rycks jag hastigt från allt det där när jag får ett meddelande om att en vän från gymnasietiden fått en stroke. Vi umgicks väldigt mycket i det tidiga nittiotalet och även om vi inte umgås lika mycket nu så är vi noga med att ändå ha kontakt. Fotboll i september varje år. Gratulationer och högtidsönskningar. Det är hans fru som skriver. Han är ok och jag andas ut, men det är inte utan men. Plötsligt skäms jag något oerhört. Skäms över över de tankar och funderingar jag haft tidigare. Hur smått det är. Verkligheten knackar på när livets verkliga frågor ger sig till känna. Så jag omgrupperar. Jag lyfter pennan som legat där bredvid kortet och avslutar det jag börjat på. Jag skriver färdigt. För vem vet egentligen hur länge allt varar. Det gäller att ta till vara,...det gäller att ta till vara.
Lev och älska!
Daniel
Ta till vara
Där borta ser jag Anti-Paros. En ö ännu besökt. Jag minns att jag en gång besökte Paros men aldrig Anti-Paros. Nu där på andra sidan vattnet. Det intensivt blåa vattnet. En dag måste jag dit. Jag undrar om man hade klarat av att simma. Antagligen inte, inte jag i alla fall. Hur många kilometer kan det vara? Sjömil är väl skalen egentligen när jag tänker på det och jag korrigerar. Strömmar och en ofantlig massa. I kamp med de vita gäss som rider vågorna skulle man antagligen gå under. Jag ser väderkvarnarna på rad längs bergsranden. Tre till antalet. Vita med blåa tak. Kykladerna tänker jag och jag finner dem vackra om än typiska. Stilla och idag utan funktion. Inga segel på dess armar. Ingen rotation. Kosmetik. Men det gör någonting med landskapet. Det sätter tonen. Det bringar ordning i det vid första anblick kaosartat grekiska. Det bringar ro. Andetaget är djup och sedan tänker jag på henne. Jag finner kärnan i den där känslan. Elden. Ostörd kan jag betrakta det vackra i det som försiggår i mig. Låta det omfamna mig utan distorsion. Kvällen faller just där på plats och jag tar tacksamt emot. Jag insuper. En kyrkklocka klämtar som för att sätta tonen. Heligt. Sakralt. Så jag tar tacksamt emot, emot allt det jag känner.
Lev och älska!
Daniel
Vita gäss
Efter en vecka då jag i stunder varit övertygad om att jag inte kommer klara det där nya jobbet, med kvällar av utmattning som följd är det skönt att åter vara på plats. På plats i sommaren. Vilan. Första dagen är alltid en omställning. Som om trycket som strömmar genom mina ådror avtar. Som om hjärtat saktar ner och finner rytmen hos medvetandet. Takt. Jag andas. Någonstans i fjärran toner från en bouzouki som vävs ihop med de där cikadorna. Dofterna bekanta. Efter tolv timmars resande sätter jag min fot på den första ön och det är som om det i det steget blir verkligt. Steget när jag stiger av den lilla båten och låter mina fötter stifta bekantskap med Sifnos. Litet, lite udda och okänt. En halvtimme senare sätter jag ner ryggan på balkonggolvet och då faller de sista pusselbitarna på plats. Havet, bergen och en kyrka nästan begravd i pinjegrönska. Långt där uppe på himlen ett flygplan. Ja, ett flygplan. Trots att jag vet att hon och hennes tjejer inte ska åka förrän några timmar senare tänker jag att det är hon där uppe. Snart på en ö längre söderut. Snart under samma himmel. I samma kontext. Jag har ofta tänkt på hur det skulle vara att visa henne mina öar. En av de där fantasierna som bara kommer att existera där i tanken men som ändå på något sätt genererar värme, som ändå alstrar välmående trots dess omöjliga natur. Så jag sitter där och tänker i bilder samtidigt som en lätt vind smeker min hud varsamt. Behagligt. Som för att lugna.
Lev och älska!
Daniel