0 Läs mer >>

Hennes blonda lugg faller ner framför hennes ögon. Sakta för hon bort den med sin hand och lägger tillbaka den bakom örat. Varsamt. Hennes blick är betänksam. Drömmande. Minnesbilden är över ett år gammal. Hon sitter i min gråa soffa med benen uppdragna under sig och jag har precis satt på en låt som jag vill att hon ska höra. Det är sen kväll. Jag vet inte varför, men jag har gått med den där minnesbilden i mina tankar hela dagen. Jag har burit den. Omfamnat den. Minnet av hur det slog mig hur oerhört vacker jag tyckte hon var där, hur oerhört vacker hon är. Inte bara i det uppenbart visuella utan även i allt det som är hon. En helhet jag aldrig sett tidigare. Allt det där får min själ att le. Allt det där som är hon. Det slår mig varje gång. Värmen. Det som gnistrar. Det som anslår strängar. Mina strängar. Bilden är fjäderlätt att bära då det är ett minne av sammet. En enkel afton förra året. Jag undrar om livet i stunder inte är lite himmelskt ändå. Just i stunder då det får min själ att le.

 

Lev och älska!

Daniel

Det som får en själ a...

0 Läs mer >>
 
 
 
 
http://www.lancebuckskin.com/thestory.html
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Never to be told

0 Läs mer >>
 
 
 
"All this could be yours" - Cold War Kids
Cold War Kids – All This Could Be Yours
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

All this could be you...

0 Läs mer >>
 
 
 
http://www.lancebuckskin.com/octoberatthebeach.mp3
 
 

Det gnistrar där utanför min räckvidd

Utan att någonsin kunna nå fram så berusar det

Det vackra i det får vara gott nog

Betraktandets varsamma smekning är min

Jag kan nästan ta på den

men ändå inte

Kan nästan höra dess viskning

trots att den är ohörbar

Den är inte ämnat mig

men likväl gör den något med mig

den tar mig någonstans

någonstans bortom allt

bortom det tidigare skådade

bortom det tidigare kända

en fjäderlätt smekning som berör

Det vackra i det får vara gott nog

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fjäderlätt smekning

0 Läs mer >>
 
 
 
http://www.lancebuckskin.com/octoberatthebeach.mp3
 
 
En kort instrumental utflykt om de där dagarna som är lite vackrare än andra. Dagar då man inte kan annat än att stum och fånig bara stå hänförd av det vackra. Betraktande. Enkelt men ändå så oerhört komplext.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

October at the beach

0 Läs mer >>

När jag tittar igenom det jag skrivit här så inser jag att en del mörkare texter även letat sig hit. Ursprungligen var detta inte min mening. Tanken var ju att det skulle vara en blogg om energi och inspiration. Om det där i livet som ger en kicken. Det som får igång batteriet i en precis när man tror att man kört helt tomt. En blogg om upplevelser och människor. Ja i synnerhet en människa men ändå. Jag har dock avvikit från den stigen. Omedvetet. Utan att tänka på det har jag även låtit den där lite mörkare delen ta plats. Det var aldrig min tanke. Allt detta slog mig efter den där söndagsfikan häromdagen. En hastigt påkommen träff som initialt gjorde mig oerhört nervös. Jag fick ännu en gång för mig att jag kraschat det där som betyder så mycket för mig. Havererat. Att jag ännu en gång varit ett klantarsel. När väl min nervositet och oro lagt sig och jag satt där vid vid vattnet i den mest bedårande av kontexter så kom den där energin återigen. Trots att samtalet var känsligt så fyllde hon mig. Som alltid. Det är just det där som allt handlar om. Det vackra. Förmågan i vissa människor. För mig är det hon som har den där egenskapen. Tjejen som myntade uttrycket ”småfull och rätt lycklig”. För er är det någon annan. Trots att vi har det där ganska ovanliga vänskapsförhållandet så är vi fortfarande vänner. Hon och jag. Och just detta finner jag så oerhört. Unikt. Tidigare helt oupplevt för min del och visst erkänner jag att jag i stunder inte riktigt vetat hur jag ska hantera det. Men jag kan inte hjälpa att finna något vackert i det också. Det okända. Mystiska. Det osedda. Det där som fullkomligt slår undan benen för en. Visst, jag inser att hela psykologiska fakulteten på Lunds universitet ställt sig mangrant bakom åsikten att jag borde sagt adjö till allt det där, för mitt eget bästa. Att jag istället borde kämpa för att glömma henne. Men jag kan inte säga adjö. Det finns bara inte. För mig hade det känts så oerhört bortkastat. Jo jag vet också att hon en dag kommer att berätta att hon träffat någon. Det är ofrånkomligt. Förr eller senare kommer det att hända. För den som inte vill dela evigheten med henne är en ren och skär idiot. Den som inte inser ynnesten av att få hamna där vid hennes sida har i mina ögon inga skäl att existera. Han saknar ett generellt berättigande att överhuvud taget vara. Retarderad. Det är så jag ser det. Och jag vet inte hur jag kommer att reagera när hon meddelar den där nyheten. Jag vet inte vilka beslut jag då kommer att ta. Det står oskrivet. Men jag väljer att inte ta ut dessa känslor i förhand. Det är så oerhört onödigt. Så oerhört bortkastad tid. Jag skiter i dem. Jag får ta det då och dessutom är jag inte sexton år. Vänskapen är viktigare än allt annat och just nu befinner jag mig här. Just nu vill jag känna detta. Jag vill fyllas av dessa känslor och brinna när jag skriver de där nonsenslåtarna som hon framkallar. Jag vill måla de där tavlorna och författa den där tonårsprosan som hon ligger bakom. För mig är det värt något. Jag har aldrig känt mig så levande som jag gör nu och jag vill insupa varje sekund. Helga varje stund och ta tillvara de tillfällen som bjuds. Jag går min egen väg, det har jag alltid gjort. Vid tillfällen har jag sett ner en hel del på det som är jag men det jag alltid hållit ganska högt är det faktum att jag inte är som alla andra. Just det känner jag mig lite stolt över. Och just detta är jag. Jag ska sluta med att älta den där önskan om att vara någon annan. Jag är jag och det måste få vara gott nog. Just det är jag ju bäst i världen på. Ingen slår mig på fingrarna på den punkten. No one! I den grenen vinner jag alltid OS-guld.

När jag skriver detta sitter jag på Bishops Arms vid centralstationen i Malmö. Jag har precis varit och lämnat en födelsedagspresent till min far och som alltid får det mig att känna mig på det där sättet som det alltid gör men jag tar inte det här. Jag väljer att inte göra det. Allt är ett val. Livet en lång räcka av just dessa val och ingen kan göra dem åt oss. De är vårt egna ansvar. Våra beslut. Jag har sökt skydd här för ett intensivt regn innan jag går den sista biten hem. Ja, Bishops Arms vid centralstation. Jag ler lite när jag tänker på stället. Det har en speciell plats i mitt hjärta. Det var här vi delade den där ”första ölen”. Vi firade något på jobb som vi just avslutat. Det är många år sedan nu men på något sätt var det där och då en del av allt började. Jag känner en värme stiga upp i mig när jag tänker på det. Hur i helvete skulle jag kunna säga adjö till det. Den där idiotiska fakulteten i Lund fattar ju ingenting. Livet går ju ut på att känna sig vid liv. Det är väl det som är hela poängen? Plötsligt kommer det in en hemlös genom dörren och frågar tjejen i baren om han får låna toaletten. Med ett leende på läpparna svara hon ”Självklart!” och jag vet inte varför men det gör mig glad. I ett allt kallare samhälle skänker det lite ljus och alltmedan Muddy Waters ”Manish Boy” strömmar genom högtalarna ler jag åt tjejen bakom baren och nickar bara för att bekräfta att hon gjort något bra och hon ler tillbaka. Ibland är det de små sakerna.

 

Alla har vi någon

men somliga av oss har någon som är lite mer

 

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De små sakerna

0 Läs mer >>

Jag måste sluta. Det är bara så. Jag fick hjälp att se det igår. Jag måste sluta att hela tiden anklaga mig själv. Att sluta kritisera den jag är. Jag är fan bra nog som jag är. När jag tänker efter så är jag nog till och med bättre än många andra. Det är det som jag måste börja se. Inte hela tiden jämföra mig med alla andra. Sluta titta på allt det där som de har. Jag måste bygga upp det där självförtroendet som gör att jag kan gå med huvudet högt och faktiskt erkänna för mig själv att jag duger precis så som jag är. Den ende jag kan vara är mig själv, det är så det fungerar. Jag kan inte vara någon annan trots att jag i stunder önskat det mer än livet självt. Det där håller inte i längden. Destruktivt. En ond spiral att gå vilse i. En mörk värld i vilken det är farligt enkelt att tappa fotfästet. Jag går ut på toalettet och tittar mig i spegeln. Det är dags att uppdatera den där fyrtioåringen som lite måndagstrött tittar tillbaka på mig. Jag ler åt honom och han ler tillbaka. Förvånat. Det är bra människa. Snäll, trevlig, i grunden glad, ingen kärnfysiker men inte heller korkad, sunda värderingar, empatisk och i en fysisk bättre form än han någonsin varit. Vad finns där egentligen att inte tycka om? Ja det är dags att ladda in nya drivrutiner. Vårda mig själv mentalt och vårda den vänskap som betyder så mycket för mig. Vänner jag älskar av hela mitt hjärta. Allt är viktigt, inte minst jag själv. Det är dags att inse det nu, och jag fick hjälp att se det igår. Tack!

 

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Reboot

0 Läs mer >>

Det är onekligen den vackraste sång jag hört. Det där skrattet som klingar så bedövande från andra sidan det lilla cafébordet. Jag hänförs. Som alltid. Hösten visar sig från sin finaste sida då solen står lågt men klar. Gnistrande. Dess gyllene strålar återspeglar sig i vattnet och gör att jag tvingas kisa. Allt är vackert. Hennes leende gör alltid någonting med mig och jag önskar att hon kunnat se sig själv ur mina ögon. Bara ibland. För att se. För att inse. Alla har vi saker som skaver. Det är bara så det är. Ingen är perfekt. Allra minst jag. Men det som är vi är ju summan av allt det där. Det där hopkoket av det som är vackert och det som skaver. Det är i just den grytan som det unika skapas. Det är just där som alltet blir något. En fiskmås skriar högt ovanför och hade jag kunnat hade jag stannat här för evigt. Inramningen är våldsamt tilltalande. Sällskapet också. Det berör mig. Det får min insida att sjunga. Färgglatt och högt. Tidsmässig är söndagen bara en liten skärva av mitt liv men dagar som denna blir så mycket mer. Summan större än sina beståndsdelar. Så jag försöker samla ihop allt. Spara. Det bjuds inte så många tillfällen som dessa så jag tar till vara. Jag är. Just där, och just då.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Just där, och just då

0 Läs mer >>

 
 

http://www.lancebuckskin.com/whentiredeyesaremetbymorninglight.mp3

 

When tired eyes are met by morning light

(D. Svahn)

 

I see

The colours that I see

Live gracefully in me

Warm and untold

 

I hear

The stories that I hear

In dreams that feels so real

Could swear I was there

 

You see

the things that you do to me

are just like great art should be

so naked and pure

 

So if you´re ever lost

I´m here

When all your dreams are gone

my dear

When colours start to fade

I swear

I would gladly paint them

When darkness comes alive

at night

When tired eyes are met

by morning light 

When hope has gone astray

and you pray

I´ll be there tog guide you

 

I fear

the secrets that I fear

created from thoughts dear

unanswered they grow

 

But when I sing

Your songs so amazing

The fear starts receding

Sweet notes all in tune

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

When tired eyes are m...

0 Läs mer >>
 
 
 
 
"Little sun" - Blues Pills
Blues Pills – Little Sun
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Little sun

0 Läs mer >>

Sömnen har varit svår i veckan. Knapp. En oro som gnagt. Tilltagande. Dess frågor har hållit mig vaken. Det har fått det där suset i mig att eka lite högre. I stunder har regnet gjort sig påmint därutanför. Ett stuprör som är sönder har skickat tunga droppar mot mitt fönsterbleck. Ljudligt och rytmiskt. Ihållande. Men denna natt blir annorlunda. Sömnen sveper sin varma och trygga filt runt mig. Det är tyst utanför. En ro har infunnit sig och precis som om de känt att mitt behov av dem varit stort har de där drömmarna förgyllt natten. De där som tar mig bort. De har gnistrat där i all sin unika majestät. De har skänkt mig en plats. Så jag vaknar med ett lugn och en sällsam ro i kroppen. Som jag alltid gör efter de där drömmarna. Det går inte att förklara vad allt det där gör med mig. Inga ord gör det rättvist. En beskrivning av ett skeende som förblir osagt då det är skrivet på ett hittills okänt språk. Ett språk så vackert i all sin tydlighet. Hennes språk. Rent och ärligt. Luften känns lätt när jag reser mig från sängen. Jag känner mig stark och ler åt det faktum att det ibland inte krävs så mycket. Det kommer att bli en bra dag.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett okänt språk

0 Läs mer >>
 
 
 
 
"Radiation" - Erland & The Carnival
Erland & The Carnival – Radiation
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Radiation

0 Läs mer >>
 
 
 
Blott en dröm kan ge mig ett rus
Blott en tanke störta mig i fördärv
Ytterligheterna spelar där på varsin sida
Tes och antites
Som livet i all sin tydlighet
Ärligt
Syntesen ett centrum
Och just där finns jag
Naken men någon
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Syntes

0 Läs mer >>

Kläderna hänger löst på honom. Slitna jeans och en mörkblå v-ringad tröja som sorgset sitter på hans överkropp. Slokande axlar. Det är inte mycket mer än skinn och ben när jag ser honom gå mot toaletten med sin rullator. Så liten. Så tunn. Min far. Han plockar upp kammen som han har i bakfickan och kammar sig. Igen. Han har säkert gjort det tio gånger på den dryga timme jag varit där. Ständigt upprepande. Både i det han säger och det han gör. Jag orkar inte känna efter. Jag vågar inte. Inte nu. Ibland tänker jag på om det inte varit bättre om han inte överlevt den där mörka måndagen i januari för alla dessa år sedan. Den då han på ett sätt upphörde att vara. Den kvällen då en stor del av det som var han försvann. Hans blick den natten sitter fortfarande etsad i mig. Blicken han gav mig när de rullade bort honom då vi väl fått in honom till akuten. Som ett skrämt barn. Rädd. Förvirrad. Jag undrar om det inte hade varit bättre och skäms lite när jag tänker så, men tankarna vandrar ofrivilligt den vägen då och då. Ohejdbara. Jag försöker vara mitt vanliga glada och trevliga jag när han kommer tillbaka. Och jag lyckas. Det gör jag alltid. Det är min talang. Han skrattar åt något jag säger, men jag vet hela tiden att han i morgon inte kommer ha något minne kvar av att jag varit här. Allt det kommer att vara som bortblåst. Noggrant censurerad av hans förstörda hjärna. Raderat. När jag sitter på bussen på väg hem tar jag ett par djupa andetag. Ängarna nere vid havet susar förbi därutanför. Oförändrade. Precis som när jag var barn. Det sliter mig alltid lite i stycken inombords varje gång jag ser honom. Det gör alltid ont. Jag försöker bringa sans i mig. Lite ro. Försöker laga det som gått sönder. Jag tänker på det som helar. Det som värmer mig. Jag vet var jag ska hitta just den styrkan. Jag bär henne i tanken. Det vackra har alltid en väldig effekt på mig. Det suddar ut även detta. Det lindrar. Det gör att jag känner mig lite bättre när jag väl stänger ytterdörren bakom mig och är hemma. Till sist.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Far