Sista dagen är jag alltid lite modfälld. Julen avverkad och kvar väntar den vanliga kontexten. Väggar som känns igen och ett allt som är så bekant. Normaliteten. Men inte riktigt ännu. En sista kväll. De sista minuterna, timmarna och dagen är som alltid helig. Jag vårdar distansen, vårdar avståndet. Värdar känslan i att befinna mig någon annanstans, i en annan värld. Ett försök till en annan verklighet även om det bara är inbillning. Jag tar en öl på ett ställe jag besökt förut, ett ställe som jag brukar avsluta Prag på. Inget speciellt. Men vissa ställen hittar hem. Här känner jag mig inte obskyr och uttittad bara för att jag sitter själv vid ett bord. I singular. Jag känner mig inte betraktad och analyserad. Det faktum att servitrisen frågar om jag vill ha en öl till trots att folkvimlet är påtagligt och att de antagligen hade gjort en större vinst med några andra vid bordet är ändå något som hittar hem i mig. Ingen jakt på att fylla bord och maximera kvitton. Som att det finns ett annat grundläggande värde. Ett hjärta och en själ. Jag känner ingen stress att jag måste avsluta min öl i världsmästartempo och jag beställer in en ny när hon frågar. På bordet står kameran och min anteckningsbok. Som alltid ger de mig en känsla av trygghet och ett underligt berättigande. Jag finner tryggheten där i det sammanhanget. Det är något med den där frånkopplingen. Frånkopplingen från vardag och mönster. Frånkopplingen och tryggheten i mina attiraljer och följeslagare. Anteckningsboken och kameran. Storhelgen är halvvägs men julen är ändå den som är svårast. Den som är mest total. Nyårsaftonen är enklare även om bilderna som dyker upp är mer explicita och får hanteras hemma. Tydliga bilder av hur deras läppar möts vid tolvslaget. Skratt och champagne. Kärlek, förälskelse och känslan av att stå utanför och titta in. Spelplanen och verktygen är ändå tydliga när det gäller just den högtiden. Allt det där ligger dock några dagar bort så jag skakar det snabbt av mig. Istället känner jag känslan av det kalla glaset öl mot min hand. Känslan av skummet när jag tar den första klunken. Jag stannar i det en stund. Stannar i känslan av att inte ha brått. Känslan av att vara i ett sammanhang där det är ok att andas. Ett sammanhang där jag kan sitta själv vid ett bord med bara några timmar kvar av det sista dygnet. Julen är över och nyåret väntar, men där och då låter jag den ligga på vänt. Jag tar istället in sorlet och rörelsen runt om mig. Tar in och tar emot. I singular. Där på ett ställe med hjärta och själ. Även om det bara är inbillning.
Så var det då jul igen. Det är alltid med blandade känslor jag möter den. Den är alltid svår att navigera i. Alltid så fullkomligt närvarande. Jag skickar en julhälsning till henne, och är som så ofta osäker på om hon kommer att svara. Men när jag sitter där med min bok och öl och tittar ut över Vltava och människor i rörelse så ser jag notifieringen som plötsligt lyser upp skärmen på min mobil. Och som alltid ger det aftonen en viss lyster trots allt. Som alltid lockar det fram den där värmen i mig. Tacksamt tar jag emot. Jag läser orden varsamt. Som om jag försöker ta till vara varje bokstav den där första gången mina ögon stiftar bekantskap med dem. Den vackra energin i det första mötet. Och jag registrerar varje rörelse de framkallar i mitt medvetande. Varje dans de bjuder upp mitt sinne till. Hon skriver att hon hoppas att jag får en jul på det sätt jag önskar. Och jag vet inte varför men just det framkallar ett leende på mina läppar. Jag kommer aldrig få den där julen som jag önskar. Den jag otåliga gånger sett spelas upp i mina tankar de senaste veckorna. Den i vilken jag sett honom där vid hennes sida. Den i vilken han haft huvudrollen. Just den julen kommer jag aldrig att vara en del av, just den kommer jag aldrig att uppleva. En onåbar önskan hur stark den än må vara. Men det är så det är. Det är så det får vara. Kärleken och framtiden är deras. Så julen är inte på det sett jag önskar men den får vara bra nog. En öl, en bok och ett Prag som tar emot mig. Det är också en jul, även det en tradition. Så jag låter mig fyllas av orden och energin hon alltid ger. Hennes vackra superkraft. Det är också en jul. Min jul.
Så var det jul
Jag kan se hur de förbereder inför morgondagen. Hur köket går varmt i förberedelser. Jag ser hur de ordnar med skinkan och sillen. Varm glögg står på spisen och i högtalarna strömmar jullåtar. Förberedelser och kärlek. Lillejulafton. Han kysser henne och hon ler emot honom. Trots julstress har de hittat lugnet. Värmen som strömmar från deras hjärtan kan ingen ta miste på. Tydlig och äkta. Jag ser allt det där i en hotellbar i Prag samtidigt som jag försöker samla tankarna för högtiden. Sorterar och andas. Hittar ändå värmen i det faktum att jag kan skriva ett par ord till henne imorgon. En julönskning med hopp om ett svar. Ord som alltid hjälper. Ord som ändå dämpar den där fula avundsjukan jag känner mot honom där han står mitt i julförberedelserna. Avundsjukan mot honom och allt han får uppleva där i köket dagen före dopparedagen. Kyssen, leendet och värmen. Jag hoppas att han vårdar allt det där. Att han uppskattar varje minut och inser värdet av den vinst livets lott gett honom. Allt det som gör just honom speciell. Jag beställer in en Irish Coffee och försöker lägga upp en plan för morgondagen. En plan för julen. En plan för allt det som komma skall. En plan.
En plan
Redan på Kastrup tystnar han. Redan där bleknar bilden. Han är fortfarande närvarande men plötsligt utan skarpa konturer och rimligt hanterbar. Jag vet inte vad det är men att bara sitta där gör något med mig. Han bleknar och andra bilder blir glasklara. Jag ser henne plötsligt i gräset en fotoutflykt vi en gång delade. Ett gränslöst vackert minne. Ett foto. Bara en ryggtavla men det enda jag har av henne. En ryggtavla men så mycket mer. Eller minnet just där Öresund tar vid. Hur ljuset av en nedåtgående sol dansar i det blonda håret och hur det fullständigt förtrollade mig. Redan på Kastrup tar det vackra i bilderna överhanden och jagar allt det andra på flykt. Redan där omfamnar de mig och allt det där andra som ridit mig de senaste månaderna bleknar för en stund. Julen börjar bra. De första stegen känns angenäma. Samtidigt vet jag att så mycket annat väntar där i de kommande dagarnas skuggor. Jag har sett bilderna tidigare. Jag vet vad de har gjort med mig. Men just där och då på en flygplats i norra Europa, just i den stunden, just där är han för tillfället blek. Just där i det tillfälliga hämtar jag kraft, allt i en sekvens av en sekund. Saknaden är dock alltid märkbar. Saknaden efter en vänskap där jag bara kunde slänga iväg ett meddelande eller ett foto på en öl från en bar på en flygplats. Ett försök till ett skämt. Idag är orden bundna till högtider och hennes födelsedag. Ett litet fönster och blott en skärva av det som en gång var. I flödet av folk som är på väg andas jag dock och samlar kraft. Julens första steg är varsamma och jag vilar i det. Vilar i bilder där han är blek. Vilar i bilder där hon är tydlig. Vilar i bilder där allt är så våldsamt vackert.
Vilar
Om drygt en vecka drar jag iväg. En ny tradition. Den som tog sina första stapplande steg året min far och farmor gick bort. Julen med ett annat tema. Högtiden i en annan kostym. En resa bort från vardag och verklighet. En parallell med distans och längre från tankens påtagliga närvaro. Jag kommer ändå se dem där. I bilder. Kanske har han också barn och kanske firar de alla som en stor familj Jag har redan sett det. Har sett hur de alla är där tillsammans. Deras första. En gnistrande afton i fullkomlig värme och kärlek. Jag har redan sett det och jag vet att jag kommer att se det om en vecka. Men då med distansens tacksamma filter. Prags tunna skynke som varsamt smyger in och lägger sin skyddande mantel över bilderna så att skärpan inte blir så knivskarp. Konturerna inte lika detaljerade. Men allt det där ligger drygt en vecka bort. Fram tills dess är vardag och verklighet den kontext som fortfarande omsluter mig. Högtiden är fortfarande ofiltrerad och närvarande. En jul som väntar på att bli hanterad. Om drygt en vecka.
Julen i en annan kost...
Återigen en tanke, en fråga omsluten av ett ”kanske”. Kanske har de flyttat ihop vid detta laget eller kanske har de börjat prata om det. Fantisera och drömma. Kanske bor han hos henne när hon inte har sina tjejer hemma, eller hon hos honom. Som för att vänja sig, ett test. Alla ”kansken” ställer sig på rad. Taktfast marscherar de genom mig. Klädda i julens alla färger tar de överhanden. Och i kölvattnet kommer avundsjukan mot de som framkallat hennes åtrå, lust och förälskelse och som fått dela de där stunderna av vardag. Ett ”god morgon” en onsdagsmorgon innan vardagen startar. En kopp kaffe vid frukostbordet på varsin sida köksbordet innan dagen på riktigt vaknat. En vacker slentrian. Avundsjukan mot de som fått höra henne säga ”Älskling, jag är hemma!” då hon kommit hem efter en lång dag på hennes jobb. Egentligen en avundsjuka mot de som har minnen av upplevelser. Delade stunder av till synes små ting, av vardagens sång och poesi. Det enkla i all sin fullkomlighet. För dem kanske förbisett, men för mig en omöjlig dröm. Tusenmilamarschen fortsätter i mitt huvud och allt är färgat i julens färger. Men jag tar en dag i taget. Jag tar det som givits och tänker på det som orden kan ge. Hennes ord och energin jag hittar där. Och plötsligt slår avundsjukan inte så hårt, för en sekund gör den inte så ont. Ord som verktyg, ord som en helande kraft.
En tusenmilamarsch
Hade det inte varit för förra fredagens incident, imaginär eller verklig, hade jag fortfarande burit hennes ord med full kraft. Men trots avbrottet i flödet av allt det de alltid ger, sprider de åndå näring. Trots att jag tyckte mig se hans hand i hennes i de förälskades väg mot restaurangen så ekar ändå det korta samtalet vid hennes födelsedag fortfarande vackert i mitt inres kontext. En skönsång olika all annan och fullständigt utan dissonans. Som så ofta blir det bara tre meddelanden totalt. Jag frågade hur det var med henne men som så ofta hänger frågan där obesvarad. Obesvarad i de tre meddelandens begränsning. I de tre meddelandens dans. Men det gör ingenting. När dagarna rusar mot jul och allt det som väntar för tanken att härbärgera är jag tacksam. Jag suger åt mig av energin de ger. Orden. Blott en skugga av den vänskap som en gång var men ändå där. Ändå vacker som inget annat. Så när jag värmer årets första glögg på lördagskvällen slår jag rot i hennes strofer trots regeln om tre meddelanden. Jag slår rot och tar spjärn. Tar spjärn emot den jul som väntar. Den jul som så ofta bjuder på allt det jag inte vet ska komma. Den som alltid bjuder på skådespel.