Midsommar! Redan vi frukostbordet känns det som om hela min kropp förbereder sig. Gör sig redo för det aftonen kommer att erbjuda. Det är som om den tar sats och stålsätter sig samtidigt. Högtider är alltid en utmaning men jag vet inte varför just denna påverkar mig lite mer än de andra. Varför just denna sätter i gång allt det den gör. Kanske får den bränsle av en ljummen sommarkväll och den okonstlade natur som är så specifik för just midsommaren. Kanske är det som gör att bilderna blir fler och tydligare. Kanske är det just det som göder tankarna som sätts i gång redan där i morgonen och att redan där kan jag skönja varenda detalj. Vädret som utlovats är det finaste på många år så inramningen är som gjord för sång, dans och njutning till gryningen. Kyssar i den vackraste fond. Vackert ändå. Rent och äkta. Men trots det vet jag vad den kan frambringa. Jag vet vilka skådespel som eventuellt kommer att sättas upp där på scenen i mitt inre. Erfarenheten ställer återigen frågan. Så jag försöker skaka det av mig. Försöker möta aftonen som vilken dag som helst. Varken mer eller mindre. Måhända dömt att misslycka gör jag i alla fall ett försök och spelar oberörd. Tar högtiden som den kommer. Midsommar, de stora skådespelens högtid.
Först tror jag att jag återigen att jag gjort något fel. En default-respons. Som om just den reaktionen satt sig i mitt mentala muskelminne. Reptilhjärnan. Att jag missat någonting där i mellanrummet mellan bokstäver och rader. Att jag trampat fel någonstans och inte borde frågat. En överanalyserande sörja som jag till viss mån lärt mig hantera men som ändå visar sin närvaro. En fråga om en öl i sommarkvällen. Enkel och harmlös. När jag ställt frågan kommer tanken som ett brev på posten. Tanken att jag begått någon typ av fotfel. En foul trots frågans snälla natur. Men när sedan hennes ord kommer har de samma effekt som alltid. Trots alla år som förflutit. Jag vet inte vad det är. Oförmögen att sätta fingret på förmågan de har. Orden. Hur de påverkar kontexten till någonting bättre, någonting vackrare. Med midsommaren i annalkande tar jag fasta i det där. Hittar lugnet i förmågan. Hennes förmåga, den unika och sällsamma.
I mellanrummet mellan...
Våren rinner över i sommar. Obemärkt om det inte varit för datumet i kalendern. Förkunnaren som förmedlar att våren är över för denna gång. Åtminstone på pappret. Sommaren är alltid lite lättare att navigera sig i och att förhålla sig till. Men midsommaren väntar där bortom krönet. En stundande festival och semester likaså. Händelser som framkallar. Som sätter i gång saker i tanken. Funderingar och bilder. En dans som jag har så svårt att hitta rytmen i. Taktlös kommer jag snubbla runt i sommaren med bilder av dem i varma kvällar och ljumma nätter. Jag vet allt det där redan. Jag vet att det komma skall och vad det framkallar. Jag står förberedd. Samtidigt väntar mina öar på mig. Ett sammanhang där bruset avtar. Ett tillstånd där det rena råder. Ekot av ett leende i en kvällssol vid havet. Minnet av hennes skratt som smälter ihop med det avlägsna sorlet från en taverna en bit bort. En odefinierbar närvaro som finns där bland cikador och cypresser. En närvaro som trots att den bara är en kreation av tanken finns där. Ett faktum. Så jag ser fram emot den själsliga paus som öarna ger mig. Ett tillstånd där dansen inte ter sig så skrämmande och hotfull. Ett tillstånd där sommaren är ren och bilden av hennes leende kristallklar.