Två månader sedan födelsedagen. Jag vet inte varför det faktumet återigen noteras i mitt medvetande. Jag vet inte varför känsloyttringarna där på balkongen i Grekland ekar där i dåtiden. Ett avlägset muller som registreras på seismografen i mig. Och jag tänker på hur välgörande hennes ord alltid är. Hur glad jag blir när de kommer. Och det slår mig hur viktigt vänskapen är. Viktigare än allt annat. Insikt. Jag kommer alltid att känna tyngden av hur jag kastade bort det där. Hur jag blind bara rusade och lät en ytterst värdefull vänskap skadas när jag drog iväg. Oförlåtligt och oåterkalleligt. Jag kommer alltid att känna en monumental ånger för det. Att jag lät det hända. Att jag inte såg vad som väntade där i de rykande ruinerna av mitt beteende. Det blir så tydligt nu. Vår idag sporadiska kommunikation kontrasterad mot hur det en gång var. Men trots allt finns den fortfarande och som alltid har fortfarande orden samma välgörande effekt. I det skenet har ingenting förändrats. Och det finns något vackert i det där. Hur några ord gör skillnad, precis så som de alltid gjort. Det beständiga och trygga i en värld i förändring. Den oefterhärmliga effekten av hennes ord. Så jag tar fasta i det när ekot från födelsedagen gör sin närvaro påmind. Tar fasta i de vackra skärvor av det som en gång var. Jag tar fasta och låter orden göra vad de vill med mig.
Höst. Första dagen i september. Jag funderar på en resa trots omständigheterna. Något att ta sikte på. En långhelg att ha där inom snar framtid. Kanske är det inte ens möjligt, men ändå. Jag funderar på hur beteendet förändrats när och om någorlunda normalitet återvänder. Hur kommer jag själv att bete mig? På vilket sätt kommer vardag och verklighet bemötas? Kommer jag fortsatt vara restriktiv när det gäller konserter och mitt eget beteende? Allt det där cirkulerar. Jag har dessutom återigen börjat fundera på om jag kanske borde omlokalisera till en annan stad. Det lär aldrig bli så då jag är alldeles för försiktig och trygghetssökande, men jag funderar. Tänker. Jag stämmer av jobbmöjligheter och Hemnet. Kanske bara för att få vandra iväg en stund i tanken. Hade jag varit yngre hade jag kanske funderat på ett annat land. Men åldern hann ifatt mig och jag finner mig själv ångra att jag aldrig gjorde det när tiden var en annan. Stack iväg. Försvann. Ja, hösten framkallar. Det är som om väderomslaget i sig genererar något i mig. Något som den allt tidigare kvällen och mörkare morgonen föder och göder. Första dagen i september och den annalkande årstiden lämnar ingen oberörd. Åtminstone inte mig.