0 Läs mer >>

Lördagsmörkret har fallit och jag sitter med en glas rött vin och en låttext. Det är som alltid ett jäkla jobb, processen alltså. Uttömmande. Själslig diarré. Men samtidigt som det i stunder kan göra ont är det fullständigt befriande och vackert. Hon är så oerhört närvarande när jag sitter där, på golvet. Så jag vårdar de där stunderna ömt. Mitt substitut då vi inte ses så ofta. Hennes närvaro trots att hon är någon annan stans, i någon annans närhet. Bilder i tanken. Försök till att sätta ord på det som brinner. Hur gör man egentligen för att bringa ordning i det som är omöjligt att återberätta, i ens vackra kaos? Oskrivet genom hela historien. Ord som inte gör känslor rättvisa och därav frustration. Men jag kan nästan ta på känslorna där jag sitter. Känna dess mjuka yta när jag varsamt stryker mina fingrar över dem. Smekande och älskvärt. Jag kan se de förförande färgerna. Hennes ljus tvingar mig att kisa där i pennans försök att berätta. Att förklara. Just där i min vilja att sätta det på pappret. Just där känner jag mig levande. Där är jag någon. Just där gnistrar dagen utanför trots att det är den mörkaste november. Just precis där.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Just där

0 Läs mer >>

En tanke för själen

en dröm bortom greppbarheten

distanser av oändlighet

just där finns hon

Självlysande

I uppenbar klarhet

Det vackra som bränsle

i en rörelse som är hennes

En profil som väcker 

med öronbedövande dån brusar det där

hjärtat

där i kärnan av allt

Lusten, livet och passionen

Dess slag förkunnar det jag redan vet

Hennes glans

det oerhörda i existensen

Det vackra som bränsle

just där i rörelsen

den som är hennes

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I rörelsen

0 Läs mer >>
 
 
 
 
"Ride on" - Ben Caplan
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ride on

0 Läs mer >>
 
 
"Graveyard" - Feist
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Graveyard

0 Läs mer >>

Jag känner mig ibland lite fånig när jag skriver till henne efter att det gått ett gäng veckor sedan vi senast pratat med varandra. En månad. Ibland känner jag mig ett stänk patetisk, som att jag stör eller tvingar henne till samtal. Det sista jag vill. Även om jag naturligtvis vet att så inte är fallet, så infinner sig den känslan ibland. Idag är det dock annorlunda. Hon fyller år. Det är hennes dag. Moldau flyter sakta förbi utanför fönstret där jag sitter vid ett litet bord på Café Slavia. Dagen är klar men lika kylig som datumet i kalendern förkunnar att den bör vara. En spårvagn gnisslar bångstyrigt förbi i den tidiga söndagseftermiddagen och får golvet att vibrera. Jag har beställt in en kaffe, cognac och en tårtbit. Som en gratulation på distans och enkom för att fira. Så jag skriver några ord utan att känna mig patetisk. Även om jag håller igen så vill jag ändå att det ska vara lite mer än bara ett ”Grattis!” eller ett ”Har den äran!”, de uttrycken känns för små, för klena. Ämnade för andra. Jag önskar henne mycket mer än så. En önskan målat i färger av sällan skådat slag och med nyansskillnader omöjliga för det mänskliga ögat att upptäcka. Så jag skålar tyst med det kupade cognacsglaset och frammanar den där önskan med all den styrka jag är kapabel till, med allt det som bor i min kropp. Ett par ord utan att känna mig fånig. Ett par ord som är hennes.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gratulation på distan...

0 Läs mer >>
Det är någonting med flygplatser och tågstationer. Folk på väg. Rörelse. Kanske är det för att jag inte flyger mer än ett par gånger per år men att sitta i den tidiga morgonen på Kastrup gör någonting med mig. Kanske är det den välkomna pausen som gör att de tidiga timmarna kryddas lite annorlunda. Den gångna helgens tankar kring Kent-konserterna är försvagade och diffusa, och mitt sinne känns ofiltrerat. Lätt. Jag ser henne tydligt och ser det som finns i mig. Det vackra och berusande. Det är nästan som att jag kan känna det på min hud och i mina händer när jag varsamt kupar dem. Mjukt och näringsrikt. Jag känner värmen och hur den omsluter mig. Tankarna kring min egen otillräcklighet och genomskinlighet känns även de långt borta. Som om de tystnat för ett tag. Trots att resenerverna som alltid finns där så existerar ändå ett lugn och en klarhet som är välkommet. Ett djupt andetag och dimman på asfalten utanför känns plötsligt rogivande. Hon finns där i tanken med all den kraft som är hennes, som alltid ojämförbar med något jag tidigare upplevt. Tacksamheten som fyller mig på torsdagsmorgonen är påtaglig och gör morgonen vacker. Allt där i väntan på att stiga ombord.
 
 
Lev och älska!
Daniel
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Med kupade händer

0 Läs mer >>

Det är Kent-helg i Malmö. Jag har sett lite med oro på den. Jag vet inte vad det är men jag får samma känsla som de där konserterna med Hellström. Något jag inte kan sätta fingret på. Dunkelt. En annan närvaro. Jag lägger helgen till raden av de där konserterna som jag medvetet undviker på grund av ”rädslan”. Tanken och oron för att jag skulle springa på henne i sällskap med den som får mig att krympa, den som som gör mig genomskinlig. Small and translucent. Allt "för-säkerhets-skull". Så jag har inte köpt någon biljett trots att jag aldrig sett dem. På omvägar och i en bisats får jag på fredagskvällen höra att hon ska dit. Trots att jag väntat mig att hon skulle dit så genererar orden små elektriska impulser i hjärnan. Synapser i febril verksamhet. Jag reagerar men visar ingen reaktion. Jag rycker till men förblir totalt stilla. På lördagskvällen bäddar jag ner mig i en filt av annan musik. Helande försöker jag filtrera bort oron med volym. Försöker stänga ute bilderna. Jag plockar upp gitarren och skriver lite, det är alltid en väg ut. Jag skriver en dikt för att få utlopp. Sysselsättningen som ett medikament på den rörelse som satts igång. Det är Kent-helg i Malmö.

 

 

 

Kent

0 Läs mer >>

Trots att visarna på landets klockor flyttats tillbaka en timme är morgonen fortfarande mörk. Ett anslag till ljusning men bara ett kort första andetag. En parantes bland disfyllda åkrar i den dova tidiga timmen. Någonstans där borta kan jag skönja svaga ljussken. Två gårdsfönster på en vindpinad slätt. Där inne värme. Kanske ett kök och en frukost i den arla timmen, eller bara nattlampor i ett fortfarande sovande hus. Den lilla tv-skärmen på tåget visar 120 km/h så sceneriet skiftar snabbt. En kaffe och säsongens första lussekatt placerade på det lilla fällbordet framför mig. Jag funderar på våren och sommaren som kom och gick, på hösten och högtiderna som väntar där framför. Allt samlas där i tanken. Aggregerat i stunden.  En synopsis av året. Sedan tänker jag på henne, och som alltid sänker sig ett lugn över mig. En närvaro. Plötsligt känner jag mina andetag, blir medveten om syresättning som sker. Pulsen. Finner det vackra i den ogästvänliga höstmorgonen. På en sekund blir den en pärla. Ljus trots sin svårtydda och kontrastlösa natur. Allt fött i en tanke, i mitt sett att se det klara och odiskutabla som finns där. Det rena. Förmågan att ge mig hän.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pulsen