Gratulation på distans
Jag känner mig ibland lite fånig när jag skriver till henne efter att det gått ett gäng veckor sedan vi senast pratat med varandra. En månad. Ibland känner jag mig ett stänk patetisk, som att jag stör eller tvingar henne till samtal. Det sista jag vill. Även om jag naturligtvis vet att så inte är fallet, så infinner sig den känslan ibland. Idag är det dock annorlunda. Hon fyller år. Det är hennes dag. Moldau flyter sakta förbi utanför fönstret där jag sitter vid ett litet bord på Café Slavia. Dagen är klar men lika kylig som datumet i kalendern förkunnar att den bör vara. En spårvagn gnisslar bångstyrigt förbi i den tidiga söndagseftermiddagen och får golvet att vibrera. Jag har beställt in en kaffe, cognac och en tårtbit. Som en gratulation på distans och enkom för att fira. Så jag skriver några ord utan att känna mig patetisk. Även om jag håller igen så vill jag ändå att det ska vara lite mer än bara ett ”Grattis!” eller ett ”Har den äran!”, de uttrycken känns för små, för klena. Ämnade för andra. Jag önskar henne mycket mer än så. En önskan målat i färger av sällan skådat slag och med nyansskillnader omöjliga för det mänskliga ögat att upptäcka. Så jag skålar tyst med det kupade cognacsglaset och frammanar den där önskan med all den styrka jag är kapabel till, med allt det som bor i min kropp. Ett par ord utan att känna mig fånig. Ett par ord som är hennes.
Lev och älska!
Daniel