Det där med julafton drar ner mig lite. Jag minns hur det en gång var. Kontrasten är tydlig. Antiteser. Jag sitter vid det ymnigt uppdukade julbordet. Allt finns där. I överflöd, men det sägs inte lika mycket längre. Det skrattas inte lika ofta. Min far upprepar sig som han gör så ofta nuförtiden och det slår mig att jag tycker min farmor blir äldre och äldre för varje gång jag ser henne, på ett påtagligt sätt. ”Ja, även hon till slut”, tänker jag tyst för mig själv. Julafton. Jag försöker. Jag är där, men på något sätt äter det mig. Jag gör allt jag kan för att lyfta stämningen. Jag skämtar och försöker få in glädjen. Kanske lyckas jag till viss del, men det dova och underförstådda ligger för tungt för att helt kunna lyftas bort och försvinna. Det är en del av allt. Det sitter i taket och husväggarna, i varje glas och tugga. Hela tiden finns det där. Återigen säger min far något han sagt för fem minuter sedan och jag försöker fly, i tanken bara. För en stund. Andas och finna kraft. Jag ler åt honom och han ler tillbaka. Kanske räcker det, både för honom och för mig. Jag samlar kraft och återkommer. Till sist äter vi gröten och dricker kaffet. Min far säger att han är trött och vill gå och lägga sig trots att klockan inte är så mycket. Jag tänker på hur det var en gång. En tid då vi satt länge och pratade, allihop. Livet går vidare och förändras, det är väl så det är. En stund senare sitter vi och tittar på tv, min farmor, farbror och jag. Vi skrattar tillsammans. På något sätt får filmen vi tittar på oss att vara där, vi tre, gemensamt. En kort glimt hur allt en gång var. Det ger mig ett litet lugn då jag sakta för glaset med Cognac mot min mun. Ett lugn förstärkt av berusningen. Befrielsen kommer dock först senare. Det är bara en kort sms-konversation när jag kommit hem, men det är det som behövs. Den där någon som har förmågan. Människan som kan göra det mörka ljust, det kalla varmt. Hon som får mig att plötsligt släppa allt det där och bara vara just i det korta samtalet. En magisk talang, den jag har så svårt för att greppa. Så svårt för att sätta ord på. Plötsligt återfår julen sin glöd. Sin lyster. Ett par ord bara, men de får mig att le. Le på riktigt för första gången på hela kvällen. Jag är så oerhört tacksam för just det då jag till sist drar täcket över mig och sluter mina ögon. Tacksam för att jag får somna med just den känslan, just på julafton. Just en natt som denna.
Falling down
Kings of New York
Jag har en minnesbild som jag ofta plockar fram. Den är från flera år sedan nu. Det är lunchtid. Trots att det är vinter är vädret strålande. Solen står lågt och hon ser fantastisk ut i sin stickade luva. Hon kommenterar skämtsamt min vägran att bära mössa trots att det är flera minusgrader. Vi skrattar. Det är ett hjärtligt skratt. Plötsligt reflekteras solen i hennes ögon och det är som om marken försvinner under mina fötter. Det är som om världen med ens stannar upp. Som om allt annat än just hon suddas ut. Blir obetydligt. Det vackra kan inte kläs i ord, inte tonsättas. Det är omöjligt att beskriva det som går genom mig. Omöjligt att förstå om man inte är ägaren av de där känslorna. Hon kisar lite och jag förlorar mig fullkomligt i skönheten. Det slår mig hur stor den är. Hur den genomsyrar alla plan av det som är hon. Så komplett att jag känner en vördnad inför att betrakta den. Som om jag inte är värdig. Det finns ingen definition på den hon är. Superlativen ter sig otillräckliga för att täcka in det spektrum av färger som mitt sinne fylls med. Jag inser där och då att jag aldrig träffat någon som henne och att jag troligtvis aldrig kommer göra det igen. En oerhörd tacksamhet sköljer över mig men också ett sting av smärta, då jag inser att chansen att hon och jag någonsin skulle bli vi är så gott som obefintlig. Jag väljer dock att för stunden ignorera den vetskapen och låter mig bara svepas iväg av den närvaro hon ger mig. Förlorar mig i den. Jag låter det vackra föra mig bort. Jag låter det vackra bara få vara och bäddar in den där minnesbilden på den finaste av platser i mitt hjärta. Det slår mig hur levande bilden är i mig. Hur jag idag kan plocka fram den närsomhelst. Hur vissa händelser i livet blir större än andra. Händelser som berör en på det djupaste sätt. Som fyller en med det där obeskrivliga. Inspirerar och förtrollar. En förtrollning lika stark nu som då. En hänförelse fortfarande lika väldig. Visst är det något mäktigt med livet ändå?
Lev och älska!
Daniel
En lunch i vintertid
Sara
Smoothe it out
Ja, dessa drömmar. Jag lovsjunger deras sätt de drar iväg med mig. Hyllar deras gränslösa värld. Deras bedövande sagor. Trots att verkligheten möter mig när jag öppnar mina ögon så lyckas de fylla mig även när jag vaknat. Huvudrollen är alltid densamma. Förtrollande och vacker. För en stund har allt det där känts så verkligt. Som om det varit en faktisk värld. En jag kunnat dofta och höra. Se och förnimma. Handen som legat i min har känts varm och len. Som om den hört hemma där. Trygg. Läpparna jag känt mot mina har känts mjuka och smakat som det allra ljuvligaste. Vinden som fått håret att falla ned i ditt ansikte har jag känt mot mitt. Tillika kan jag känna din blonda lock när jag försiktigt med mitt finger för bort den när den trillat ned framför dina ögon. En sång. En visa. Jag kan fortfarande höra dig skratta när jag sitter vid frukostbordet. Kan fortfarande känna det ljuda i mig samtidigt som den dova söndagsmorgonen åter presenterar en ny dag. Värmande. Bara en dröm men ändå verklig i det som den genererar i mig. Välmåendet finns där trots att bilderna bara är reflektioner från ett drömmande sinne. Något verkligt sprunget ur det overkliga och fullständiga. Jag tar det till mig och bäddar ner det i mitt hjärta. Jag bär det med mig. Varenda känsla, doft och smak lägger jag där. Lagrar det och låter det fylla mig. Ja, dessa drömmar.
Lev och älska!
Daniel
Ja, dessa drömmar
Jag sitter och läser igenom gårdagens inlägg och ser plötsligt att ett ”aldrig” fallit bort när jag klistrade in texten från Word. Jag lägger till det och inser hur ett ord just i det sammanhanget tar udden av det unika. Hur frånvaron gör att texten förminskar det jag känner inom mig. Ett endaste litet ord. Vilken makt det kan ha. En tillsynes hårfin skillnad men som ändrar betydelsen. Jag tänker en stund på det där med just ord. Jag har alltid älskat dem. Fascinerad av vad de kan åstadkomma. Enda sedan jag var liten har jag läst böcker. Förtrollad av den värld som finns där. Ordens makt över mig är stor och jag har alltid haft det lättare att uttrycka mig med deras skrivna form än när jag hanterar dem muntligt. När jag är känslomässigt engagerad blir jag lätt fumlig och famlande när jag med min röst försöker sätta färg på det jag vill ha sagt. Det jag känner. När jag skriver är det lättare. Det är som om mina fingrar har lättare att tolka det som finns inom mig än min mun och stämband. Plötsligt blir jag exakt och tydlig. Artikulerad. Jo, ordens makt över mig är stor. Samtidigt är också min respekt för dem oerhörd. Mitt handikapp är att jag tolkar alldeles för mycket. Jag vrider och vänder på betydelser både i det jag skriver och det jag läser. Ofta ser jag saker som inte finns där och plötsligt förmedlar orden saker som kanske inte tänktes när de skrevs. Det har ofta bringat en hel del oreda i mig, ett mörkt brus. Det har tyngt mina tankar. Men jag är medveten om det. Jag är nu bättre på att läsa dem otolkade. Idag kan jag låta mina ögon flyta över dem obesudlade av mitt eget sinne. Rena ord, obefläckade. Makten de har är dock obestridlig. En kort kombination av dem kan rädda min dag. Ett enda kan förändra det tänkta.
Ord
Jul- och nyårshelgen börjar på allvar ge sig till känna i mig. I affärerna och i media har den sjungit sin sång ett tag nu men jag har varit oberörd. Ett obetydligt sorl. Ett brus. Men nu knackar den på dörren. Klockan ringer. Jag står kluven inför den. Jag har tappat känslan för den sedan länge. Lite svart har jag betraktat den, men sedan tänker jag på det faktum att jag faktiskt har någon att fira julen med. Jag tänker på min dysfunktionella familj. I förfall sedan länge men trots allt så är det min familj. Alltid välkomnande med öppna armar trots sina brister. Alltid ett leende. Det finns så många som inte ens har det. De som tvingas sitta där ensamma, med högljudda julsånger och skratt från lägenheten bredvid. Plötsligt skäms jag. Otacksamheten i mig konkretiseras. Myntet har alltid två sidor. Olika verkligheter. Det ljusa och det mörka. Jag tänker på mina idiotiska önskningar, de som gör sig gällande då och då. Önskningar om att vara yngre, längre, snyggare, mer åtrådd och allt det där. Min önskelista. Alla de tankar som de satt igång i mig de senaste månaderna. Ren och skär nonsens. Fåfäng egoism. Bortkastad energi men trots det svåra att ignorera och nödvändiga att hantera. Parallelt med dem finns sedan det där oerhört magiska. Känslorna som strömmar genom mig. Obeskrivliga. Förtrollande. Ja nästan droglika. Tacksamheten för att jag får uppleva dem är så stor. Tacksamheten jag känner för den vackraste av människor har jag svårt att sätta ord på och är aldrig möjlig för mig att återbetala. Insikten att jag fått stifta bekantskap med allt det där värmer i mig på ett sätt jag aldrig tidigare fått stifta bekantskap med. På ett sätt fullkomligt. Återigen det mörka och det ljusa sida vid sida. Det gör någonting med mig. Med ens inser jag att det är så jag ska betrakta den stundande helgen. Att den gör någonting med mig. Det gör mig ju levande. Det får mig att känna. Vilket är långt bättre än alternativet, att inte känna. Och jag blir ännu en gång lite glad för det faktum att jag är en känslomänniska. Oavsett vad det medför så får det mig att känna mig just levande. Vilket alltid trumfar alternativet. Och det är nog så vi ska se livet. Att allting har två sidor, och att vi ska ta tillvara på det som gör någonting med oss. På något sätt förvalta det och ge det liv. Ge det form och struktur i våra tankar så att vi kan hantera det, både för oss själva och andra. Jag ser framför mig hur mina brorsbarn skriver sina önskelistor. Ingenting är i den stunden omöjligt för dem. Chanserna oändliga. Jag ser hur det lyser i deras ögon. Det får mig att le där jag sitter under filten i soffan och jag skrattar till. Jo, julen gör alltid något med mig och så jäkla illa är den faktiskt inte.
Lev och älska!
Daniel
Jingle bells
The story that never ...
Final song
Ett leende målat av de renaste linjer
dansar framför mina tacksamma ögon
Skulpterat av de vackraste färger
berusar det varenda del av mitt sinne,
varenda tanke som rusar genom mig
Målat av den känsligaste pensel
är orden jag läser tyst och varsamt
De klingar inom mig så rena och äkta
Ett leende i en dröm som är lika påtaglig
som varje verklighet jag någonsin upplevt
Vackrare än vartenda glädjerus jag någonsin känt
Ett väsen av hopp och orimliga tankar
men lika förförande som om de verkligen funnits
lika berusande som om de faktiskt varit mina
Ett leende målat av de renaste linjer
förför mig i mina gnistrande drömmar
Jag omfamnar det som det mest fullständiga jag sett
naket faller jag på knä oförmögen till något
Det vackra är för stort, för fullkomligt
Så jag lyfter mitt huvud i tacksamhet
Jag bugar för allt det ger mig
Jag bugar för det enda av leenden
Ett enda av leenden
Min tanke är där hela tiden. Tanken på det där leendet. Tanken på det fullständigt vackra. Det lämnar mig aldrig. Ständigt närvarande i mitt sinne och hjärta. Jag tänker på allt det som det sätter igång i mig. All den lust och energi som strömmar genom mig. Den förföriska värmen. En drog. Jag slutar aldrig förundras över denna människa. En bedövande uppenbarelse. Fullkomlig. Jag läser de senaste meddelandena igen. Oavsett vad de handlar om så får de alltid mig att må bra. Som om bokstäverna är fortrollade, från en annan värld. De lyfter mig. De bär mig. Jag tänker på fingrarna som skrivit dem. På händerna som vilat där mot tangentbordet. Leendet som jag kanske framkallat med ett av mina halvtdåliga skämt. Jag är förlorad. Leendet får mig att falla. Handlöst sveps jag ner i den vackra storm av känslor som brinner i mig. I detta kosmos av gnistrande stjärnor virvlar jag runt. Dansen är bedövande och så oerhört tilltalande. Den berusar mig. Som om den är skriven just för mig. Aldrig tidigare upplevd men trots det känns det som hemma. Ja, jag tänker på allt det sätter igång i mig. Tanken på det fullständigt vackra. Jag är förlorad.
Härligt förlorad
Befrielsen är påtaglig. Lättnaden oerhörd. När jag står där framför scenen är det som om ryggsäcken jag bär med mig i vardagen är fjäderlätt. Som om den bara är ett minne från gårdagen. Ett eko. Jag låter mig fyllas av musiken. Jag låter den bära mig, föra mig bort. Mitt sinne förförs och jag känner mig ren. Obefläckad av alla de saker som tar en sådan stor plats i mig vanligtvis. Saker som inte finns i just denna stund. Plötsligt känns det som att det är själva essensen av det som verkligen är Jag som står här. Allt annat är bortskalat. Kvar finns bara den där kärnan. Ärlig och äkta. Utan ålder. Tiden upphör att vara en faktor. Det är som om även den spolas bort. Jag låter musiken bära mig, som jag gjort så många gånger. Jag låter den bli en del av mig. Naturlig. Vi känner varandra sedan gammalt så introduktionen är onödig. Det är en gammal vän. En älskad. Omfamningen den ger mig är vaggande och trygg. När jag står där framför scenen är det som om jag hittat hem.
Alla behöver vi stunder av dessa renande tillstånd. Våra forum är olika men behovet detsamma. Behovet att för en stund få se allt lite tydligare. Brusfritt. Se den oförvrängda och ofta enkla sanningen. Vi måste låta den så sitt frö i våra hjärtan så att vi kan plocka fram den när dimman åter börjar bädda in oss i sin förvirring. Det är i dessa stunder av klarhet som vi lär oss vem vi egentligen är och vad som är viktigt. Det där som vi egentligen hela tiden vetat om men som fördunklas av vardagens ok, ett ok byggt av allt det som i sina beståndsdelar är oviktigt men som trots det suger vår värdefulla energi ur oss. Tömmer oss. Så för vår egen skull är det viktigt att vi hittar just detta vårt ”forum”. Och vi måste lära oss förvalta känslan det framkallar i oss. För vardagen kommer igen. Obönhörligt väntar den där bakom nästa hörn. Trummande med sina pekpinnar visar den oss vad vi ”måste” och vilka vägar vi ”ska” gå. Det är just då vi måste plocka fram det vi planterat inom oss. Det där som säger åt oss vad som är rätt för oss och inte för alla andra. Det som visar oss den väg som vi vill gå, inte andra. Det där som visar oss det oförvrängda och klara. Det som är du, och det som är jag.
Fri från brus
Varsamt håller jag din hand
Den vackraste av drömmar
Som det mest värdefulla
vilar den där stilla och tryggt
Jag låter mitt finger dansa
längs den tunna huden
känsligt och stilla
Sakta låter jag den löpa över det obeskrivliga
En väg vävd av det som skimrar
Kantad av de finaste linjer
Så rena att det gör ont att betrakta
Bakom mina slutna ögon känner jag
Bakom mina slutna ögon ser jag
Bakom mina slutna ögon tronar de
De vackraste av drömmar