Sportlov! Februarilov! Jag vet inte vilken benämning det går under längre men närvaron har varit påtaglig oavsett. Naturligtvis. En vecka av tankar. En vecka av bilder. På fredagen häller jag upp ett varmt bad, tar med två öl och skruvar upp stereon. Ett försök till att försvinna bort en stund. Hitta en väg, ett sätt att navigera. I veckan som gått har jag sett dem. Känt dem. Sett dem i Österrike och i de franska alperna. Jag har sett dem på väg norrut till fjällen eller Norge. Alternativen har varit många. Antalet bilder omöjliga att räkna. Matematiken står handfallen. Jag har sett dem i backen och på after-ski. Alla är där. Storfamiljen. Jag har sett dem framför en öppen brasa samtidigt som snön fallit utanför. Nästan som att jag stått utanför och tittat in genom ett frostat fönster och försökt hålla värmen. Som att jag känt kylan och hur den kontrasterats mot värmen framför den brinnande veden. Jag har sett hur hon lutat sitt huvud mot hans axel och förkunnat vidden av den kärlek hon känner för honom. Fullständig och exceptionell. Unik och total. Det är som att jag hört hur hon i viskande ton berättat för honom att han är allt hon någonsin letat efter. Perfektionen. Lust och extas. Allt det där har strömmat genom mig vecka 8. Bruset enormt. På fredagskvällen försöker jag hitta en stund för tanken att andas. Försöker sakta ner det som cirkulerar. Ett varmt bad och två öl. Ett försök och en insats. Men jag står som alltid kraftlös mot bilderna. Motståndet är verkningslöst. Så jag ligger där i vattnet en fredag i vecka åtta och ser allt det där. Sportlov. Februarilov. En vecka av bilder.
Förbrukad
Musik, det är alltid musik. På lördagen spelar jag samtliga skivor av The National. Från den senaste till den första. Kronologiskt i omvänd ordning. Ett band hon introducerade mig till. Ett band som jag endast förknippar med just henne. Inte som de där andra. De jag idag har svårt för att lyssna på. Motstånd. De som framkallar bilder av dem som fått mig att känna mig så oerhört underlägsen och otillräcklig. Med The National är det annorlunda. Det är andra bilder som framkallas. Bilder av henne och endast henne. Jag ser det där leendet. Jag ser det våldsamt vackra bakom mina slutna ögon. Känner allt det där hon framkallar i mig. Det som skimrar på det där speciella sättet, det som bara hon framkallat. Unikt och överjordiskt.
Ett par dagar in i februari. Januari ligger bakom mig. Tror aldrig att jag upplevt en så krävande start på ett år. Som om nyåret tonsatte allt det som skulle komma. Tankar och mörker. Bilder i tusental. Jag vet inte hur många gånger jag har sett henne komma hem till deras nya hem efter jobb. Så fort jag blundat har det dykt upp. Jag vet inte hur många gånger jag i mitt inre hört henne säga: "Älskling, jag är hemma!". Och jag vet inte hur många gånger jag sett honom kyssa henne välkommen hem innan hon ens hängt av sin jacka på klädhängaren. Långa kyssar. Lust och åtrå. Jag har sett henna hitta det hem hon sökt efter i alla dessa hår. Bakom slutna ögon har jag sett hur hon hittat det där med honom vid sin sida. Hennes stora kärlek och monumentala förälskelse. Jag har sett allt det där så många gånger under årets första månad. Ständigt repriserade bilder. En ström utan slut.
Den 3:e februari försöker jag dock hålla det på avstånd. Med The Nationals hjälp försvinner de där bilderna för en stund. I stället är det endast henne jag ser. Jag ser henne där i bilder hämtade ur minnet. Små gnistrande stunder som jag vårdar ömt. Så jag skruvar upp musiken och försvinner bort för en stund. Jag ser en kvällssol reflekteras i hennes ögon, eller hur hon förlorar sig själv i en konsert vi är på. Jag hör hennes skratt och ser leendet som alltid golvar mig. Jag väljer att stanna i de minnena ett tag. Minnen av det som en gång var. Minnen av det som en gång fanns. Minnen av henne. Musik, det är alltid musik.