Musik, det är alltid musik.
Musik, det är alltid musik. På lördagen spelar jag samtliga skivor av The National. Från den senaste till den första. Kronologiskt i omvänd ordning. Ett band hon introducerade mig till. Ett band som jag endast förknippar med just henne. Inte som de där andra. De jag idag har svårt för att lyssna på. Motstånd. De som framkallar bilder av dem som fått mig att känna mig så oerhört underlägsen och otillräcklig. Med The National är det annorlunda. Det är andra bilder som framkallas. Bilder av henne och endast henne. Jag ser det där leendet. Jag ser det våldsamt vackra bakom mina slutna ögon. Känner allt det där hon framkallar i mig. Det som skimrar på det där speciella sättet, det som bara hon framkallat. Unikt och överjordiskt.
Ett par dagar in i februari. Januari ligger bakom mig. Tror aldrig att jag upplevt en så krävande start på ett år. Som om nyåret tonsatte allt det som skulle komma. Tankar och mörker. Bilder i tusental. Jag vet inte hur många gånger jag har sett henne komma hem till deras nya hem efter jobb. Så fort jag blundat har det dykt upp. Jag vet inte hur många gånger jag i mitt inre hört henne säga: "Älskling, jag är hemma!". Och jag vet inte hur många gånger jag sett honom kyssa henne välkommen hem innan hon ens hängt av sin jacka på klädhängaren. Långa kyssar. Lust och åtrå. Jag har sett henna hitta det hem hon sökt efter i alla dessa hår. Bakom slutna ögon har jag sett hur hon hittat det där med honom vid sin sida. Hennes stora kärlek och monumentala förälskelse. Jag har sett allt det där så många gånger under årets första månad. Ständigt repriserade bilder. En ström utan slut.
Den 3:e februari försöker jag dock hålla det på avstånd. Med The Nationals hjälp försvinner de där bilderna för en stund. I stället är det endast henne jag ser. Jag ser henne där i bilder hämtade ur minnet. Små gnistrande stunder som jag vårdar ömt. Så jag skruvar upp musiken och försvinner bort för en stund. Jag ser en kvällssol reflekteras i hennes ögon, eller hur hon förlorar sig själv i en konsert vi är på. Jag hör hennes skratt och ser leendet som alltid golvar mig. Jag väljer att stanna i de minnena ett tag. Minnen av det som en gång var. Minnen av det som en gång fanns. Minnen av henne. Musik, det är alltid musik.